Försommarfjället

Juni är en vacker tid till fjälls. Dagarna är långa, nätterna ljusa och djur- och fågelivet har kommit i gång. Framförallt brukar tiden efter midsommar vara väldigt vacker. I början av juni, som nu är det inte helt säkert att snön smält bort eller att det börjat grönska ordentligt. Det kan likagärna snöa som att solen skiner och ofta är det blött. Från mina barndomssomrar i juni minns jag snöfall på midsommar, tjocktröja och mössa och massor av mygg och en önskan om värme och kunna bada i ån. I slutet av sommaren kunde jag det.

De senaste somarnara i Storhogna har varit varierande. Vissa gånger har inte fjällbjörken haft mer än knoppar vid den här tiden och andra har det varit orendligt grönt. Det går oftast väldigt snabbt och det är inte så mycket vår att prata om men än vårvintern. Det blir försommar på någon vecka.

I år har det gått fort. Bara för några veckor sedan såg jag bilder från Storhogaplatån där det såg brunt och blött ut och fjällbjörkarna var kala. Och via vår kamera vid stugan har jag följt snösmältingen och hur björkarna fått knoppar. Nu när jag kom dit måndags var det grönt överallt och fjällen hade några få snöfläckar. Det var livliga talgoxar som boat i fågelholken och en enorm ljudbild av kvittrande fåglar. Jag satt ute på kvällen och slogs av att det faktiskt inte var särskilt mycket mygg.

På tisdagen packade jag kameraväskan med fika och och regnkläder. Jag ville upp på fjället och ned till Fallmoran för att fota, både fågel och landskap. Där nere vid vattenfallet brukar lavskrikorna hålla till och dom ville jag gärna se igen. Jag parkerade vid hotellet och gick leden mot Samevistet.

Väl uppe på fjället fläktade det lite och solen bröt igenom med jämna mellanrum. Jag fick se och fota både korp och ljungpipare innan jag vek ned i fjällbjörkskogen mot Fallmoran. Den branta steniga leden var fylld med vatten men annars var det förvånatsvärt torrt.

Jag tog stigen som går ned förbi Fallmoran för att nå det nedre fallet, där lavskrikorna brukar vara. Där är det fint iordningställt med bänk och grillplats. En perfekt rastplats efter en halvmils vandring. När jag kom ned hörde jag en fjällvråk skrika. Insåg att det med stor säkerhet fanns ungar någonstans och denna förälder var inte helt bekväm med min närvaro. Den hovrade ovanför mig och satte sig i träd för att hålla uppsikt. Jag tog några bilder och förstod att några lavskrikor skulle jag inte få se.

Jag satt en bra stund där vid nedre fallet och lyssnade på vråken och fallet. Kände hur semesterkänslan började infinna sig. Hur jag gick ned i varv efter några hektiska veckor. Drack kaffe och gjorde absolut ingenting mer än så.

Jag sparade lite av kaffet och gick vidare upp mot ett vindskydd lite längre fram. Även där har jag mött på lavskrikor. Efter en tupplur i vindskyddet började jag gå hem, övervakad av vråken igen som troligen haft span på mig hela tiden. När jag passerade Fallmoran igen började mörka moln dra in över mig. Och vid Samevistet såg jag hur det regnade över skalet. Jag hörde göken för första gången i år och hade lust att följa ljudet för att kanske få syn på den. Men när det började regna skyndade jag mig hem över platån.

Det blev lite över en mils vandring och många fina timmar på försommarfjället. Jag hade inte sett en enda människa på hela turen, för den här tiden på året är det inte mycket folk i området. Hade klarat mig från mygg och hunnit få mig regnkläderna innan himlen öppnade sig.

Jag tog en omväg förbi skalet för att köpa med mig en bulle från fjällkonditoriet. Medan det omsöm regnande och var sol satt jag på stugbron och redigerade bilder, åt bulle och drack kaffe och mådde gott, semestern hade börjat på allra bästa sätt!