Från en sjö till en annan – äventyrsskejt en lördag

Vårvinter brukar vara synonymt med fjällskejt för mig. Gärna en tur från Storhogna till Jaktstugan för en våffla och sedan runda Ripfjället för att komma hem igen. Eller en tur på Högfjällsrundan på Storhogna. I år har det inte blivit något av detta. Helgerna jag varit i stugan denna vinter är lätträknade. Men var sak har sin tid och min stuga står kvar och det kommer fler vårvinterhelger att ta till vara på.

En fin sak med att ha varit hemma mer är att jag återupptäckt hur otroligt mycket det finns att göra i Östersund med omnejd. Allt det där som lockar människor att turista här, flytta hit och allt det som Östersundsborna gör om vintrarna. Det som jag innan stugköpet 2013 fördrev vintrarna med.

Här finns fjällen som utsikt och fin inramning i fjärran och en stor sjö att tillbringa timmar på vintertid. Här finns också miltals av fina skidspår. Några av alla dessa mil körde jag i lördags när jag gav mig ut på äventyrsskejt från en sjö till en annan.

När jag klev på spåret nedanför mig var tempen runt 10 minus och solen försökte ta sig genom molnen. Jag hade en termosflaska med sportdryck, överdragskläder och en påse godis i ryggsäcken. Hur långt det skulle bli visste jag inte och inte heller hur lång tid det skulle ta. Men jag ville skejta upp till Svartsjöarna och sedan staka vidare mot Löfssåsen och ta samma väg tillbaka.

Jag stakade ett par kilometer innan jag hittade spåren över sjön och till Marieby på andra sidan. Med lite lätt sidvind tog jag fram isiga omfrusna klassiska spår och när jag nådde andra sidan högg till det till i ryggen. Stakningen har varit påfrestande för ryggen den här vintern och jag var glad att jag inte valde att staka in till stan för att staka vidare mot Kungårdsviken som varit min plan B. Jag skulle få skejta stora delar av turen.

Jag hittade spåret upp mot Mariebykyrkan och kunde anslut till Furstelispåren efter en liten promenad efter vägen. I lugnt tempo tog jag turens flesta höjdmeter upp mot Svartsjöarna. Nu hade solen gått i moln och graderna stigit mycket. Det märktes i spåren som var blanka och hårda och fulla av både barr och skräp. Ju längre upp jag kom desto mindre skräp blev det.

Jag tog en kort godispaus vid Svartsjöarna. Tittade på turåkare som passerade och tänkte att det faktiskt känns lite som fjällen där uppe på sjöarna och myrarna. Om det hade varit mindre vind och lite mer sol hade en kaffetermos varit pricken över i:et.

Jag bestämde mig för att prova att staka mot Löfsåsen. Om ryggen skulle protestera kunde jag vända. Jag ville inte staka hela vägen ned till Löfsåsen utan tänkt vända när myrarna tog slut. Stakningen kändes okej och jag följde min plan, vände med 1.5 km kvar till Löfsåsen.

Jag åkte sedan ned mot Storsjön igen via Furselispåren och fick en spännande resa över ängarna ned mot sjön när det var svårt att ploga i hårda spår. Klockan närmade sig två timmar och jag skulle ha några kilometer till innan jag var hemma.

Längs med sjökanten fick jag fin skarskejt innan jag återigen vände över i isiga klassiska spår och stakade sedan Storsjöspåret hemåt. Jag har inte riktigt koll på var jag bor ännu när jag kommer via sjövägen och stakade ett par kilometer för långt. När husen längs med stranden började bli fler och ligga allt tätare förstod jag att jag snart var i Odensala och Mårtensviken. För att bara vara säker på att jag var fel kollade jag kartan och såg att jag skulle vända tillbaka igen. 33 kilometer senare knäppte jag av mig skidorna nere vid sjöstugan som hör till gården och gick upp och hem.

Där väntande en semla från Elvebäcks, som en fin avslutning på en riktigt fin skidtur! På tal om skidtur så stundar snart lika fin skarskejt på sjön nedanför mig om snön inte tinar bort under veckan.