fruktansvärt uppvaknande

06.20 i lördagsmorse vaknar jag av en hysterisk vrålande dotter. Hon skriker på pappa medan det rafsar och skrapar frenetiskt inne på hennes rum. ”Råttfällan rör sig” skriker hon. Magnus kommer upp snabbt och springer in och lyfter ned Cissi från sängen där hon stått upptryckt mot väggen och släpper ned henne i vardagsrummet. Litet barn kommer springande och kryper ned i sängen och darrar våldsamt. ”En mus i fällan” konstaterar Magnus och får för sig att slå ihjäl den med en tång, bara det att han missar och daskar till den i baken. Till slut slänger han ut musen genom fönstret och låter den vara, med fälla och allt. Till saken hör att det skulle vara visning av husen på förmiddagen. Vi blir sena i vanlig ordning och hinner inte slänga musen i soporna innan vi far på Fristilen. När vi kommer hem från träningen ligger det två nya råttfällor på köksbordet. Undrar i mitt stilla sinne vad den tilltänka nya hyresvärden fick för uppfattning.

I vilket fall som helst så fick vi rätt, grannarna längst bort har också musinvasion, hon är ute nu med och slänger musförstörda grejer. Goddag yxskaft kan man säga. Anticimex ska hit i veckan och hjälpa till. Just nu har vi 6 fällor utlagda i lägenheten, så ska det defenitivt inte vara.

Annars har helgen rullat på, åkt pulka i två dagar, umgåtts med Therese och Thomas, stickat klart ett par raggsockor till Cissi och påbörjat min andra socka. Tränat och ätit gott! Nu är det måndag och ny vecka och jag måste måste bli klar med mina uppgifter. Jag presterar bäst under press tror jag, för jag har en förmåga att lämna allt till sist och då gör jag som bäst, sen kan jag inte avsluta något innan det är klart, som en bok, en stickning eller en uppgift.