Galerie Défago

Vi är inte bara här för att cykla utan också för att vandra och se oss omkring. Fota, både fåglar, murmeldjur och alptoppar. Vi har båda redan knäppt av en del bilder på Dent du Midi, de fem topparna som är ett signum för Champery. Vi har utsikten mot dem från uteplatsen och kan följa både ljus och moln som drar in.

På andra sidan dalen, på Dents du Midi-sidan ligger den berömda och historiska leden Gelerie Défago. Den är 600 meter lång och utkarvad ur berget. Inget för den höjdrädde som turistinformationen säger. På pappret inget för mig men samtidigt ville jag inte missa att få gå den.

Från byn är det skyltat till Gelerie Défago och vi utgick från det chalet vi hyr. En promenad på runt 20 minuter innan vi nådde klättringen upp till en äventyrspark med höghöjdsbana och fik. Just fik och restauranger finns det i varje hörn här. Här ifrån startar leden och går längs med klippkanten. Bitvis var det inga många centimeter från räcket och ned längs med kanten.

Själva räcket eller snarare staketet var inte av det grövsta laget. Inte som det är hemma. Här är det trästaket, sådana där du har runt din trädgård. Skulle inte hålla för särskilt stort tryck. Men å andra sidan är risken att snubbla och ramla mot räcket inte stort. Inte så stort som min hjärna målade upp.

När man vågar släppa blicken mot marken och inte gå slickad mot bergsväggen är vyerna över Champerý och dalen ned mot Val-d Íllez makalöst vackra. Husen längs med bergskanterna och de höga vassa alptopparna i fonden. Väl värt den där läskiga känslan av svindel och tanken på varför man utsätter sig för livsfara. Eller som de utan höjdrädsla, som Hasse, väl värt promenaden upp!

Vi pausade en stund för energi när jag blev lite för skakis. Vi hade gått hela delen som går efter bergskanten. När jag kikade upp fortsatte leden uppåt via en brant och stenig stig. Utan några räcken alls. Jag ville inte fortsätta men inte heller gå samma väg tillbaka. Efter att Hasse visat att vi skulle nå en vanlig väg och sedan få gå asfalt ned igen bestämde jag mig för att gå vidare. Även om det var brant och väldigt läskigt ångrade jag inte att vi tagit oss vidare.

Vill man kan man ta det turisttåg ned till byn som vänder uppe vid restaurangen. Vi valde att gå ned och det kändes som att befinna sig i en turistbroschyr för alperna. Gröna ängar, branta toppar i fonden och blommor i dikeskanterna. Vi mötte vandrare, cyklister som tog sig upp för den branta asfalterade vägen vi gick nedför. Med ett glatt bonjour hejade vi tillbaka.

När vi sedan nådde Champerý och gick sista biten hem kände jag mig nöjd som utmanade min höjdrädsla. Något som jag dagligen får göra här. Vi fick en fantastisk fin promenad och minneskort med fyllt bilder. Vi fick också trötta ben av alla höjdmeter vi plockat och sedan gått utför. Höjden gör också sitt till här. Det är lite jobbigare och mjölksyran kommer fortare än det brukar göra.

Nöjda tog vi en kaffe på uteplatsen, med utsikt mot Gelerie Défago!