Galet bra 55,5 km i dag

Vet ni? Äntligen, äntligen kändes skidåkningen helt awesome. Helt jäkla magiskt bra. Det var ett tag sedan jag hade någon form av bra-känsla i den. Det har jäklats, tekniken har varit stapplig, vallan fel, kroppen trött, självförtroendet i botten och humöret barnsligt dåligt. Skidor är till största delen en tekniksport. Det spelar ingen roll hur stark kroppen är om tekniken inte hänger med. Det handlar om att åka ekonomiskt och sätta tajmingen, praktiskt taget hela tiden. Blir det halvdant går energin ut åt fel håll. Det blir onödigt mycket slit för ingenting om ni hänger med. Lite som att cykla mountainbike även det är mer förlåtande, i alla fall på min nivå vad gäller både skidor och cykel.

I dag stämde allt. Jag åt ordentligt med frukost och prickade till och med in vallningen. Kall snö på morgonen som sedan blir varmare och glansig är svårt. Klister suger glid och burk kan i bland inte bita. Jag brukar lägga start universal som grund sådana här dagar när tempen ligger runt nollan. Nackdelen är att det klistret gärna suger lite glid. I går kom Hasse på den fina iden att lägga lila klister, KX35 som grund. Jag gjorde som han sa men toppade med en mjuk burkvalla, VR50, det mjukaste vi har bortsett från det lilla helvetet röd burk (som ALDRIG funkar, ALDRIG för mig). Tunna lager av de båda.

Vi började på Katrina i säsongens finaste räls. Så fin att vi valde att åka ett extra varv innan vi fortsatte mot Vemdalsskalet. Min tanke var nämligen att åka ned dit, snurra någon timme på Vargen och skejta upp till Jaktstugan. Jag var så stark i överkroppen att jag i princip stakade hela 8 km-spåret i dag. (tack bra glid och hårda spår för det). Ett par bitar diagonal för att inte köra på för hårt. Sa till Hasse när vi tog anslutningen efter 12 km att om det skulle gå dåligt sedan skulle jag leva på den här rundan länge.

Jag stakade vidare ned mot Skalet med samma fina känsla i kroppen och bestämde mig för att hoppa över det ganska trista nötande som Vargen skulle innebära. Jag fick ju grym stakträning som det var. Fortfarande kändes det fint i kroppen och jag kunde hålla god fart på ganska låg puls. Mitt ben och min höft höll sig i schack och silvertejpen i skon gjorde sitt jobb att förhindra skav.

Efter att ha snurrat runt 10:an på skalet och gjort Hasse sällskap till genvägen till vår stuga fortsatte jag ensam ett stund till och tajmade Hasse och svärfar nere vid spårcentralen strax före ett. Där bytte jag till skejtskidorna för att på egen hand ta mig upp till Jakstugan och våffellunchen. Svärfar åkte vessla och Hasse tolkade efter.

Från att åka klassiskt i ett par timmar till att försöka hitta koordinationen på ett par skejtskidor är alltid spännande. Jag stapplade mig mest uppför de 3 km innan jag kunde pusta ut och få vila en stund vid Jaktstugan. Efter våffla, cola och tre koppar kaffe tog jag anslutningspåret hem med ett extra varv på delar av 7.,5 spåret. Det gick undan och jag gjorde vinterns toppnotering vad gäller medelhastighet på skejskidorna. Ett rätt bra formbesked med tanke på att jag hållit i gång ett par timmar innan.

Sammantaget blev det 55,5 km och nästan 4,11 timmar idag. 4,11 timmar med en bra känsla precis hela tiden. Stark stakning och bra teknik i skejten även om höften och benet protesterade lite. Det som kanske kändes allra bäst var att jag bortsett från att vara pigg efteråt, var att jag faktiskt känner mig redo för de där 22 milen. Det är två veckor kvar. Jag kan inte göra så mycket mer för formen mer än att underhålla den. Jag har gjort det jag har kunnat och har uppenbarligen gjort det förbaskat bra sett till känslan i dag. Nyckeln till det tror jag är mina 4 timmarspass och att jag stakat mig till en grym styrka i överkroppen. Jag tror så här i endorfinruset att jag kommer att klara loppet om inget går sönder i matrial eller i kropp.