Grattis till mig!

I dag tänkte jag ta en sån där telefonfri förmiddag, flygplansläge på ajjfånen. När man väl stänger av kontakten till omvärlden då söker folk en som aldrig förr. Lika i dag. Men i dag handlade det om viktiga saker!

ÄNTLIGEN får jag börja jobba igen! Inte bara nåra veckor eller dagar här och där, utan på heltid ett tag framöver, vilket eventuellt kan bli halvtid tills min kollega får barn, är hon fortsatt sjukskriven fortsätter jag på heltid och så vidare under hennes barnledighet.  Självklart är det jättesynd att hon inte kan jobba ända ut men jag är glad. Jag börjar redan i morgon.

Detta innebär nämligen att jag om inte en allt för lång tid blir konventerad till en tillsvidaretjänst som biståndshandläggare, på plan fyra. Till det jobb jag tycker så mycket om. Som jag i maj 2008 studsade av glädje över att få prova på under den sommaren. Jag blev kvar.


Jag har verkligen haft tur. När jag sökte tjänsten i Krokom hade jag inte så långt kvar till att bli konventerad. Av olika andledningar, bland annat en bättre lön valde jag att ta jobbet förra sommaren. Alla val man gör är inte alltid bra val men jag blev ett par erfarenheter rikare.
När jag sen valde att säga upp mig mötte jag blandade reaktioner, är du riktigt klok?
Fast tjänst och bra lön. Har ju en familj och ekonomin bör ju då vara i balans.

Jag vågade strunta i vad andra tyckte, stod på mig och kände att jag gjorde helt rätt och började må bra igen. Framtiden låg helt öppen, ringde min gamla chef och fick chansen att komma tillbaka som sommarvikare.

En andra chans, lite som att komma krypande, lite skamsen så där. Men de ville ha mig tillbaka. Sen har jag jobbat lite då och då, bråkat med a-kassan, levt på nästan ingenting men ändå har vi klarat upp vår vardag. Snålhet är inte alltid av ondo.

Så åter till ett normalt liv, normal lön, dagar med mening mer än att hänga framför nyhetsmorgon.
Det är tamteusan värt att fira! Så lite gofika till kvällen kan vi unna oss, solskensbullar! Så grattis till mig idag!

(Jo i morse kvittrade jag ju om hur lite träningsvärk jag hade. Det fick jag äta upp. Att lyfta armar eller försöka gå i trappor är rena avrättningen)