Höst i februari?

ÖSK-skogen den 15 februari. Det vita som skymtar längst in i bilden är konstsnöslingan. 

I går följde jag med Hasse upp på skidstadion efter jobbet. Han skulle mäta om sina skidors spann. Jag hade under eftermiddagsfikat suttit och tittat ut på den täta dimman som låg över Storsjön. Så där som det brukar göra på hösten när isen lägger sig.  När varm sjö möter kall luft och det är svårt att flyga till och från Östersund. Det var vackert när solen på sina ställen försökte tränga igenom dimman.

Vi sa vid fikabordet att dimman troligen berodde på att det varit plusgrader, snön på sjön smält bort och att det varit blött på isen. Nu när det slog om till ett par minusgrader kom höstdimman. Jag tänkte smita ut och ta något kort men orkade inte riktigt.

Snövallarna är konstsnö. Resten är is och gräs. 

Uppe på skidstadion låg gränsen mellan blå himmel och dimma. Så som det också gör om höstarna här då skidstadion ligger mycket högre upp. Skogen var täckt av rimfrost och det var så där galet vackert. Det där som man längtar efter när sommaren har tagit slut. När man pillar lite på vallaboxen och funderar när det är dags att sickla av skyddsparaffinet. När man längtar efter att få lägga om till dubbdäck på cykeln och plocka fram de varma cykelskorna. Väntar på snön och kylan.

Nu i februari börjar jag tappa hoppet om de där riktiga vinterdagarna som faktiskt håller i sig mer än en vecka eller två. Hoppet liksom försvann när jag kunde kliva ur bilen och gå på stig med mobilen för att fota rimfrost. När det kändes mer som terränglöpning vore det bästa och inte skidåkning . När en skidåkare lite malplacerat plockade ur sina skidor i bilen och halkade sig mot konstsnöslingan. Nu när det vanligtvis brukar vara fina förhållanden på skidstadion och i Spikbodarna och cykelturerna ger kalla kinder och snö i spd-klossarna.

Jag vet att jag ägnat alldeles för mycket tid till att klaga på vintern som uteblev. Jag har ju faktiskt stugan i vinterland. Det går inte att göra så mycket åt det här mer än att hoppas att det är ett av de vanliga återkommande åren som vintern inte är sig lik. Inte mer än att hoppas att det inte är en effekt av den globala uppvärmningen vi ser nu. Men oavsett ger det mig en tankeställare när det kommer till vår miljö. Det går inte att komma i från.