I torsdag var dagen

För det sista läkarbesöket på Företagshälsovården. Jag blev ”utskriven” och kan lägga en lång, jobbig och lärorik period bakom mig. År av tillbaka till arbete och livet från en utmattning. Den som började med känslan av att jag bara behöver gå hem och sova lite. Det var 2021 och juni när jag inte längre orkade gå till jobbet. Nu augusti 2024 efter omgång två känns det äntligen som jag nått någon form av ände på det här. Min utmattning satt mestadels mentalt med enorm hjärntrötthet, en stor känslighet för stress, svårt med sociala sammanhang och att sortera intryck och ett minne som inte fungerar till fullo. Jag har haft svårt att köra bil och läsa böcker. Svårt att hänga med i tv-program och var och är ljudkänslig. När det blir för mycket vill jag krypa ur skinnet.

Kroppsligt har orken funnits där än om väldigt reducerad. Jag har kunnat röra på mig, åkt skidor, cyklat och gått på promenader. Jag har inte kunnat träna hårt utan fått tänka om och gjort det som kroppen varit med på. Gått efter dagsform och nu i vår har träningen äntligen blivit mer tuff och kroppen svarat bra på det. Det var ett tecken att det gått åt rätt håll. Likaså att jag klarade en hel helg i Lofsdalen med sociala sammanhang och intensiva dagar. Likaså att jag åkte på roadtrip med Cissi och klarade att köra ensam från Sundsvall till Östersund utan flera stopp för att vila. Bland annat.

Nu behöver jag inte vila varje dag efter jobbet. Men däremot får jag inte slarva med pauser, sömnen och kroppens signaler när det blir för mycket. För det kommer det bli, stress är oundvikligt och något jag kommer bli utsatt för. Men med verktyg kan jag hantera det bättre. Jag har fått göra förändringar, stora som små. Som att byta jobb där det som triggar min stress är mindre. Ett jobb jag trivs med och kan ta i min takt. Jag får också se till att vila mycket efter ansträngande saker, säga nej till sånt som är roligt om orken inte finns.

För det sista jag vill nu är att hamna där igen. Utmattningen är bland det tuffaste jag tagit mig igenom. Det som inte syns på utsidan och i bland ifrågasätts av de som inte vet vad det handlar om.

Men hursomhelst var torsdag en stor dag. En dag som vi firade hemma. Känslan av att äntligen känna igen mig själv, vilja och orka mer och kunna jobba heltid, än om 80% som jag gjorde även innan sjukskrivningarna är fin. Den känslan ska jag hålla hårt i.