Jag köpte stavlycka och fick ett långpass

Jag skulle vilja säga att stakträningen går fint. Att staka ett Öppet spår känns realistiskt och att jag ligger bra till nu när det runt 7 veckor kvar. Men så är det inte. Tyvärr. Det ser faktiskt rätt kört ut. Jag har en rygg som krånglar emellanåt och har dragits med känsliga luftrör och hosta.

December blev en månad kantad av förkylningar. Jag blev aldrig riktigt sjuk som många blev när influensan härjade men de förkylningarna jag fick satte spår. Efter en höst av riktigt bra träning var det mentalt jobbigt att jonglera känslan av att tappa allt när jag hostade mig igenom december. Jag hade blivit starkare på cykeln och känt mig stark i de första skatepass jag gjorde. Den känslan har inte följt mig under de här veckorna efter jul. Det är trögt att dra igång kroppen. Självklart tappar man inte allt det man byggt upp när man blir förkyld. Men det är lätt att känna så de första träningspassen.

Jag har funderat på varför ryggen krånglar. Försökt hitta förklaringar och vilat från stakningen. Förstår ju i grunden att jag måste styrketräna mer som förr. Jag kom bortsett från styrketräningen fram till att jag har haft för korta stavar. När jag åkte klassiskt var det bra men ju mer jag stakat desto mer har jag känt att det inte riktigt har stämt. Kanske kunde det vara en del av ryggen blev trött.

Så jag åkte upp på skidstadion hemma i stan och fick svar på många på frågor och en bekräftelse att längre stavar skulle bli bättre. Jag åkte hem igen och funderade om jag skulle köpa nya eller inte. Stakade ett pass på Storhogna förra helgen och fick svar på den frågan. Åkte upp igen på stadion och slog till. Lätta, styva, i rätt längd och dyra. Plånboken var inte lika pepp som jag men försvarade mitt inköp med att det var 10 år sedan jag köpte mina gamla stavar.

I fredags var det dags för stavpremiär. Både jag och Hasse var trötta efter varsitt zwiftrace dagen innan och vi skulle bara ta en kort sväng på Storhogna. Det hade snöat sedan preppningen men det gled ändå fint i de klassiska spåren. Och oj vilken skillnad det var med nya stavar. Jag fick bättre träff och kunde komma upp med kroppen mer och det kändes som den kraft jag la ned hamnade rätt. Lycklig över nya stavar och fina träd gjorde vi helg.

I går gjorde jag en chansning. Laddade vätskebältet med varmt te, tog med mig jollosbollar och hade en plan. Staka från Storhogna, vidare mot Vemdalsskalet för att ta ett avslutande varv på Vargens skidspår. Det skulle bli säsongens första långpass. Omkring 2.5 timmar gissade jag.

I ett strålande vinterväder med någon minusgrad stakade jag fram tills det skymde. Trots motvind och dåligt stavfäste på Skalet och Vargen kändes det oförskämt bra i kroppen. Jag var noga med att fylla på energi och lika noga med att hålla bra teknik. Visst blev jag trött, både av att staka så länge och av ovana men inte mer än jag brukar efter långa pass.

Det var med en riktigt skön känsla jag kunde logga det första distanspasset på skidor. Stavinköpet var alldeles rätt men allra bäst var ändå att min rygg klarade 3 mil och 2.5 timmar ute.

Öppet spår då? Jag tror inte att det blir något av det i år. 7 veckor är visserligen rätt lång tid men inte tillräckligt just nu. Jag har ingen startplats men skulle det visa sig att jag är i god form i slutet av februari vet man aldrig. Men å andra sidan åker jag inte enbart skidor för att åka lopp.