Jag körde slut på mig i går.

Jag var så trött innan passet i går, gäspade stort där vid två tiden och frös. Lite hurven så där, funderade på hur jag skulle skulle klara att köra RPM:en. Väl på Fristilen och efter två koppar kaffe började den där förväntasfulla känslan infinna sig, när man vet att man har 50 minuters endorfinkick framför sig. Dock var det magert på deltagare i går, endast fyra tappra själar. Men det hindrade inte passet från att bli så kanonbra! Vi skojade lite i början om att hoppa uppvärmingen och ge oss på backarna direkt. Skön känsla när man får kontakt innan passet, slappnar av lite grann. För de där minuterna innan är de jobbigaste, man har fixat med micken, tagit alla biljetter, ställt in sin cykel och andras, fixat belysningen och minuterna går segt så segt.

Filosofin ju färre deltagare desto hårdare pass kan man väl sammanfatta passet i går. Vi körde slut på oss, alla fem. Lycklig svettig och trött landade jag med ännu en kopp kaffe i väntan på sambon. Avslutade kvällen med kinamat på eastern.

Jag måste börja styrketräna igen, nu har det gått för långt, kroppen, eller överkroppen rättare sagt är slapp. Mina forna vältränade armar är mer som spagetti nu, magmuskler lika med noll, räkan numer kallad. Besöket hos sjukgymnasten tog visst hårt på psyket. Tänkte smyga i gång i morgon efter spinningen, en halvtimme i gymmet, sen försöka att få in träning på lunchen. Jag blir lite arg på mig själv. Från att ha gymmat 2-3 gånger i veckan innan sommaren kommer jag i väg en gång varannan vecka. Skärpning nu!