Jag sa upp mig

Den 2 juni lämnade jag min uppsägning och den 28 augusti jobbar jag min sista i dag i Östersunds kommun. Jag har jobbat på samma enhet sedan 2008 med ett kort avbrott på ca 9 för jobb i en annan kommun. De senaste 2.5 åren har jag jobbat som administratör och innan som biståndshandläggare. När jag blev sjukskriven första gången såg jag ändå en möjlighet att kunna komma tillbaka till mitt jobb igen. Men de yttre förutsättningarna var inte helt optimala, jag hade arbete för en heltid på 80% och det var något som skavde på arbetsplatsen.

Jag trodde att jag lärt mig att balansera min energi, stresshantera efter konstens alla regler och framförallt känna igen kroppens signaler när det började gå utför. Det gjorde jag inte och blev återigen sjukskriven på heltid än om en kortare period. Jag kom tillbaka till samma arbetsuppgifter i samma miljö som inte fungerat för mig. I ett led att förhindra ännu en krasch fick jag möjlighet att testa andra arbetsuppgifter. Det var till en början min räddning. Men så har jag känt mig rastlös samtidigt som det bitvis varit mycket att bolla och komma ihåg. Svårt för en hjärna som har svårt att fokusera och lätt för att glömma. Så har det också funnits andra faktorer på arbetsplatsen som gjort att jag inte längre trivts. Det om något bryter sakta ned en.

Och så har jag saknat biståndshandläggarjobbet. Saknat målgruppen, de äldre och arbetet som ger så tillbaka. Hembesöken, mötena, beslutsfattandet och få ta tag i kluriga ärenden.

Jag är i bland impulsiv även om den sidan är lite mindre framträdande numer. Hoppar på saker som inte alltid är särskilt genomtänkta och tänker att det mesta löser sig. Det har öppnat många dörrar i livet samtidigt som det också bidragit till mycket funderande om varför jag gjorde si och gjorde så.

Så såg jag en annons på arbetsförmedlingen. Biståndshandläggare till Åre kommun. Det kändes pirrigt och bra i magen och jag letade CV och personligt brev på datorn. Hittade det inte. Började fundera på hur vettigt det är att pendla till Järpen från Östersund och om jag verkligen skulle klara av jobbet igen, ens minnas hur man gjorde. Hasse peppade mig och jag tvekade men skickade till slut in en ansökan, fick komma till intervju och funderade någon dag på om jag skulle orka pendla och gå upp i tid. Jag skulle få möjlighet att arbeta på plats 3 dagar i veckan och på distans 2 dagar i veckan. Ha förutsättningar till att kunna göra ett bra jobb och känna mig behövd utifrån min kompetens.

Jag gjorde en mental plus- och minuslista mest för att övertyga mig själv om att det val jag redan gjort var rätt. Plussen var betydligt fler till att byta jobb. Så två arbetsdagar efter intervjun fick jag tjänsten och sa upp mig.

I den stunden lättade mycket vikt från axlarna och jag kände framtidshopp igen. Mer än att bara se till att arbeta mina timmar, få lön och se framemot helger och semestrar. När jag tänker så på en plats där jag är och då är det inte där jag ska vara helt enkelt. Då är pendling två timmar om dagen inte särskilt mycket att oroa sig för.

Jag har ingen aning om det blir bra men det kan jag inte veta på förhand. Inte heller om jag orkar arbeta heltid eller kommer i hur jag gör. Det sistnämnda kommer jag nog i håg bara jag får komma in i det igen. Det är ju trots allt det jag gjort i största delen av mitt yrkesliv. Men jag vet att det är spännande att börja på en ny plats, i en annan kommun och jag får kommer få arbeta med en gammal kollega som jag saknat.

Så jag var väldigt modig ändå. Som sa upp en trygg anställning men framförallt följde det som kändes rätt i magen. Vågade vara lite impulsiv igen och tänka att det löser sig. Det brukar det göra!