Junikväll på Storhognaplatån

Det är juni och tidig försommar på fjället. Det är en den allra ljusaste tiden nu och natten är bara en skiftning av aprikos och rosa på himlen. Än ligger det snö kvar på ställen som solen inte riktigt kommit åt. En påminnelse om den snörika vintern vi haft. Fjällbjörkarna har börjat slå ut men än det inte full grönska. Kontrasterna är stora för nere vid vår stuga har blåbären blommat över och alla träd har slagit ut. Det skiljer bara 130 höjdmeter

Det är nu som det allra finast att ta en kvällspromenad. Nu när ljuset nästan är lika guldfärgat som de tidiga höstkvällarna och fjället fortfarande är lite brunt. För det går fort. Snart är det hjortronblom över myrarna och ljungen blommar. Och snart skiftar det färg igen. Jag brukar slås varje år av hur kort och intensiv fjällsommaren är. Ett par månader innan det vänder och fjället gör sig redo för vintern. Jag brukar också bli lika fascinerad varje år över att snön faktiskt försvinner. Det är svårt att tro det när man åker skidor över flera meter djupt snötäcka.

I går tog vi den i raden av många kvällspromenader på fjället och satt en stund på leden mot Bräckvallen medan solen spred sitt mjuka ljus över topparna. Jag har inte varit upp sedan den sista mars och har längtat så efter det här. Efter fjällsommaren och framförallt efter dessa junikvällar. Kvällar när det är svårt att sova på grund av ljuset och ljudet av fåglar och sus i löven är det som kommer in genom stugfönstret som står öppet. Långt i från ljuden i stan.

Nu vill jag stanna tiden lite. Låta kvällarna vara ljusa länge till. Sedan längta lite efter julis solnedgångar och augustis varma mörka kvällar.