Kick off på Fristilens vis

Sara (träningsglädje ni vet) skrev häromdagen ett fint inlägg om att känslan av att leva.
Jag har också känt hur det är att leva idag, fast inte med samma härliga känsla, fast mer har jag känt en dödsångest långt in i benmärgen.

Fast det började bra.
Klockan halv nio i söndsagsmorse samlades vi alla instruktörer, ovetande om vad som väntades oss. Ett stort bord med energibarer, nötter, äpplen och kaffe skvallrade om att det skulle bli en hel del fysisk aktivet! Gillar´t. (Gillar´t mindre att det är lite bilder härsan och tvärsan i detta inlägg, men ni får ta det. Bättre uppstyrning på bildfronten sedan, som tidigare)

Bild tagen av Frida, Fristilen

Genomgång och 5 uppdrag skulle vi klara av:

• Med alla attiraljer som badpuffar och skatebord ta oss till två sevärdheter i stan och fota laget vid varje.
• Cykla till Frösökyrka och vända.
• Springa runt 6 km
• Cykla till kärringbacken och förflytta 76kg kettlebellar upp och ned för backen, cykla hem.
• Så till sist, cykla till frösöberget och därifrån fira sig ned för 50 meter bergsvägg.

Allt utom det sista var så där underbart roligt och härligt. Teamwork, inte lämna någon bakom och kämpa. Och som vi gjorde det! Vi är bra på olika saker vilket vi hade nytta av.

Det blev en galen dag runt i stan, i våra pippigula lagtröjor, med kavel och longboard på ryggen trampandes som idioter för att fota fåniga kort. Väska på ryggen med rep om någon skulle behöva under cykelturen och löprundan.  Med påfyllning, lunch och vila inne på Fristilen. För att sen ge sig i väg igen för att kånka tunga kettlebell uppför en backe och ned igen Allt för att jaga minuter och åtråvärd vinst.

Foto Frida.

Foto Jonas Öden.

Avslutningen blev en middag i stora gruppträningslokalen. Fint dukade bord och stor tacobuffe. Bodybalancemusik i bakgrunden och prisutdelning. I rena lite mer civila kläder och fräsch doft. Allt ordnat av våra fantatiska chefer och anhöriga.

Det som kommer att sitta kvar längst i mitt minne, bortsett från alla skratt och galna upptåg, stinkande träningskläder och tokiga kollegor är nog det sista uppdraget. Det jag började med, att känna att man lever. Jag som blivit höjdrädd på äldre dar fick detta uppdrag hjärtat att stanna en stund. Det blev en kamp för att inte svimma och för mitt liv, som det kändes. Jag grinade när jag såg bergväggen innan när vi skulle ta på oss selen och hjälm. Grinade hela vägen upp till toppen. Där blev jag lugn, lite oroväckande lugn. Sist ut var jag, när jag skulle ned hade de andra åkt hem, som planerat ska tilläggas, jaga minuter, jag är snabbast på cykel. (Nu hade vi dock glömt det faktum att jag troligtvis skulle vara den som aldrig kom ned).

Bild från Fristilens personal.

När jag stod där fast i repet och insåg att jag faktiskt var på väg att ge mit ut i något som hjärnan vilt protesterade emot insåg jag att det går fan inte. Jag tog några skakiga steg nedåt och funderade om det var möjligt att klättra upp igen och hur mycket 10 minuters tillägg skulle kosta gruppen. Om jag tog två meter till var det kört att ge upp. Jag tog två meter till och hade inget val. Mina ben skakade helt okontrollerat och jag kramphöll repet. Det går inte var min tanke, killen ovan peppade och sa att det såg bra ut, bara jag satt bakåt som jag gjorde skulle det gå fint. Ingen hade ju tidigare misslyckats, någonsin.
Försiktigt tog jag mig nedåt, steg efter steg med gråten i halsen och en skräck jag inte upplevt förut, på riktigt allstå. Sisodär en tio meter senare smäller det till i metallgrunkan som repet satt i, jag skrek till, som en stucken gris. Funderade hur ont det gör att landa där nere, överlever jag? Fick veta sen att det var helt normalt när repet sträcks.

Men så försökte jag samla mig så gott det gick, sakta kom jag nedåt. Det gick rätt bra. Sen blev väggen plattare och fötterna hade ingenstans att ta vägen, jag dinlgade i repet med svimmningskänslor. Herregud tänkte jag, vad gör jag? Till saken hör att jag har någon form av tvångstankar när jag utsätter mig för farliga saker. Jag är rädd att jag ska knäppa upp mig och bara hoppa, inte för att jag gör det men känslan, kan vara i en karusell eller som nu i ett rep. Som om det vore bättre liksom.

För att göra en lång historia kort så kom jag så småningom ned och fick en varm kram av killen därnere. Jag hade lyckats, lyckats att övervinna en enorm rädsla, lyckats överleva, inte ramlat ned och inte svimmat! Jag kunde hoppa på cuben och sprurta som en dåre från Frösön till stan, fortfarande gråtandes och sen landa i Hasses famn på Fristilen och få peppande ord av de andra. Sen att vi inte vann var en annan historia, jag vann lite över mig själv!

Sen kom jag också fram till den insikten att jag aldrig behöver lära mig att klättra, den kicken behöver jag inte leta efter. Nej, stadig mark, cykelskor och tokiga kollegor kommer man långt med!