Ledighetens skidåkning och fin känsla i träningen

Den första arbetsveckan i januari har passerat för min del. Jag har varit trött så som man kan vara när man kommer tillbaka efter en lång ledighet. En lång ledighet som blev så bra som jag tänkt mig. Jag har inte varit ned till stugan på väldigt länge och inte heller varit där någon längre sammanhängande tid. Inte ens i sommar om jag minns rätt. Jag brukar vara i stugan efter jul i stort sett varje år. Den tiden är lite lugnare så även i år.

Min plan för ledigheten var enkel. Jag ville åka mycket skidor, gå ut med snöskor för att fota och sedan bara vila. Sticka, se på skidor på tv:n och hänga i soffan. Jag lyckades fint med den planen och kände att jag laddade mina batterier trots att jag ändå åkte ganska mycket skidor. Min plan att åka långa distanspass sprack när temperaturen kröp ned mot 15-20 minus. Det är varken trevligt eller särskilt bra för mina luftrör att åka så långt i kyla. I stället blev det ett par kortare intensiva pass och två lite längre.

Hasse och jag åkte ett pass skejt på Katrina och dagen efter bestämde jag mig för att staka lite längre. Åkte ett varv med Hasse och sedan fortsatte jag ned till Vemdalsskalet och gick på lite för hårt. Kände mig överkörd dagen efter. Då kan det i bland vara skönt att bara köra ur tröttheten lite med ett lugnt pass vilket jag gjorde. Ett långsamt varv nere i Klövsjö.

Dagen efter bestämde jag och min vän John att köra ett lunchpass tillsammans på Storhogna. Lite lugnt sa vi. Skejtbädden var så kärv att jag trodde uppriktigt att det var fel på mina skidor. Men de var vallade för betydligt mildare väder och kyla gör det kärvt. Det där med lite lugnt slutade i ett ganska tufft pass. Ingen vill riktigt säga att det går lite för fort och jag framförallt vill inte sinka. Det har tidigare slutat i nödgel för att ta mig hem. Här slutade det med kaka från Emma-Brittas. Men det var roligt att ses igen och åka skidor.

Dagen efter avstod jag ännu ett lunchpass med John även om det lockade. Jag var helt slut efter att gått på hög puls i kärvt före. Vilan gjorde gott och dagen efter, på torsdagen körde vi ett kort och kontrollerad lugnt pass nere i Klövsjö. Jag stakade medan John åkte klassiskt. Det var kallt, 20 minus stod tempen på vid starten av slingan och graderna sjönk i svackor längs med spåret. Efter ett varv var mina fötter iskalla och det var skönt att avsluta passet och sätta sig i en varm bil.

Jag passade på att ta några lugna varv på uppe på Katrina på fredagen. Prickade en av de där solnedgångarna som får hjärtat att skutta lite extra i bröstet av glädje av allt det vackra. Lila och rosa toner, snöulliga träd och gul himmel där solen precis gått ned. Det var kärvt och tungt men jag njöt trots att tekniken inte alls stämde och jag funderade på om jag inte längre kunde skejta.

När det blev lite mildare på lördagen kunde jag äntligen få till det där långpasset jag längtat efter. Jag valde skejtskidorna och tog med mig lite energi väskan. Bestämde mig för 3 timmar, varken mer eller mindre och la upp en plan. Jag skulle snurra de olika slingorna på Storhogna för att skapa lite variation och samla kilometer. Jag kände mig stark och fick hejda mig lite när farten var hög. En ganska skön känsla efter många pass där det känts som jag åkt med bromsen i.

Jag fick fina timmar som började i sol och slutade i fuktig dimma på toppen. Fukt som gjorde att ögonbryn och kläder frös. Det prasslade om jackan när jag åkte ned mot parkeringen och väl i bilen frös jag rejält när isen blev till fukt.

Söndagen, den sista lediga dagen bjöd på solsken och kyla. Jag stakade lite över en timme på Storhogna och trots så många timmars skejt dagen innan var jag inte allt för trött. Vi avslutade med fika på Emma-Brittas innan vi åkte hem. Ett fnt avslut på en lång ledighet.

Jag är nöjd med hur de senaste två veckornas träning har varit och känts. Det är långt i från hur det var förr om åren men bättre än på länge. Jag har kunnat köra lite hårdare, balanserat upp med lugna pass och kroppen svarar bra. I går satt jag en stund på trainen och kände mig glad över att det känns som om det äntligen vänder. Jag har medvetet tagit det lugnt det här veckan för att förhoppningsvis kunna på lite hårdare nästa igen. Varannan-veckas periodisering av träningen verkar vara en bra grej för mig.

Räknar jag tillbaka är vintern 2021 som jag senast kunde träna så som jag velat och kroppen har svarat bra. Tiden efter det har varit ett famlande efter något som funkat bra under och efter utmattningen. Att träna lugnt och lite längre har gått bra men samtidigt ett rent lotteri. Ena dagen helt okej och andra dagar ingen ork alls. Att köra med hög intensitet under lång tid har varit svårt, lika så att köra intervaller. När det ändå har känts bra efter ett lite tuffare pass har jag blivit förkyld eller blivit för trött.

I stället för att bli ännu mer ledsen över en kropp som inte känts igen har jag fokuserat på teknikträning. Både på skidor och på cykel. Ju bättre jag blivit tekniskt desto energisnålare har jag kunnat åka och det i sin tur har gjort mig snabbare. Nu har jag förhoppningen om att kunna köra på som jag gjort under de här veckorna för att se om jag blir lite starkare. Det är spännande och en utmaning att hålla mig till en plan. Jag vll ju så mycket mer än jag borde i bland.

4

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: