Lidingöloppet-check en svensk klassiker -check

Det var längesen jag var så nervös inför ett lopp som jag var igår. Nervös även för att inte hitta dit, nervös att åka tunnelbana…

Vid gratisbussarna vid centralen fick man både yoghurt och gainomax, det förstnämnda blev räddningen i går när lunch var omöjligt att hitta på Lidingövallen.

Efter en resa i proppfull buss började äventyret. Folk överallt svårt att få någon överblick, humöret sjönk när vi inte hittade något vettigt att äta. Efter mycket om och men blev det en fralla, yoghurten och en snickers en och halv timme innan start.

Lämnade väskorna för vidare transport till Grönsta gärde och gick vi till starten.

Jag träffade på Malin i startfållan, peppade varandra innan start. Skönt var det att få prata en stund och inte behöva tänka på starten. Uppvärmning med Friskis och Svettis sen bar det av. Jag tryckte i gång mp3-spelaren som fick ligga i sportbehån i brist på fickor.

Första biten gick undan, hade en plan att ta det lugnt första milen för att inte bränna mig och ha krafter kvar. Km rullade på, första depån kom snabbt. Jag gick igenom vågade inte ta något annat än vatten. Att gå igenom körde jag i de andra deepåerna också. Klickade en mil på strax över en timme lugnt med andra ord. Det gick inte heller att ligga på, det bar alldeles för trångt för det. 3 mil av fartlek. Hittade inte heller flytet.

Vid 15km:s depån provade jag att ta saltgurka och en bit bulle. De fungerade skapligt. Halva bullen fick jag ned. Här började mina fötter protestera högljutt. Pga av all trängsel nedför fick tårna sig en omgång om mina redan blå tår skrek. Blåsor under tårna hade jag också. Men ge sig? Finns inte i min värld. Insåg att det var bättre att springa än att gå.
Vid 20km hinkade jag vatten och provade en mugg sportdryck. Hållet som ett brev på posten och jag fick gå en kortare bit. Backarna började kännas mot slutet men jag mådde fint, var varken less eller utmattad. Det enda som kändes var törsten, ångrade att jag valde bort vätskebältet.

Vid sista depån bjöds det på cola! Jag får ett hemskt sug efter kolsyra när jag tränar länge och hade fantiserat om en zero ett bra tag. 2 km kvar och jag grät en skvätt-av stolthet att snart vara i mål, en klassiker inom räckhåll och att JAG klarat att springa så långt.

Självklart spurtade jag i mål med tårarna rinnandes. Shit liksom tänkte jag när jag stapplade omkring i målområdet. Det var ju inte så farligt, inte heller så jobbigt. Faktiskt en ren njutning från start till mål!!
Officel tid blev till slut 3.25.10, inte 3.21 som jag trodde först. Nåväl jag är nöjd, men känner att hade det varit mindre trängsel hade tiden varit lite bättre. Har ju en tid att kapa tills nästa år då!

Jag hittade igen Hasse vid väskutlämmningen. Han hade sprungit ruggigt bra han med!

Så nu är jag en svensk klassiker! Ett år av träning och nya utmaningar. Sitter med en liten tomhetskänsla och på någotvis har resan gått lite för lätt. Åtminstonde själva loppen, träningen innan har ju varit slitsam bitvis. Men ändå. Nu reggar jag min klassiker och beställer hem både diplom och medalj!