Första fjällöpningen sedan 2017

Jag kommer nästan inte ihåg när jag sprang fjäll senast. Jag var tvungen att backa i min träningsdagbok för hitta. Det var Vemdalen fjällmaraton den 26 augusti 2017. Sedan joggade jag en femma i Spanien med min vän Erika den 13 oktober. Därefter kommer första reggade passet den första januari i år när jag joggade en minut och vilade en. Jag trodde inte det var så längesedan.

i går sprang jag äntligen stigarna runt Storhogna igen. Vi tog en favorit vi sprang en del förut. En tur som går från Storhogna mot Vemdalsskalet längs med Karl den elftes led för att vika av mot Samevistet. Jag hade som mål att prova springa i 90 minuter som jag kommit överens med sjukgymnasten om. Jag hade ingen aning om det skulle fungera.

Vi tassade i väg i skönt lugnt tempo i shorts och linne under alldeles klarblå himmel. Sådana här dagar är vi inte bortskämda med och framförallt inte i början av juni. Än har inte all snö smält och vi fick passera snölegor som precis bar under våra fötter. En häftig upplevelse och två årstider i ett.

Jag hade glömt hur svårt och jobbigt det är att springa tekniskt stenig stig och fick gå där jag förut sprang. Det tog en stund innan jag hittade rätt mellan stenarna och kunde slappna av. När jag fick lite flyt kom känslorna över mig. Glädjen över att äntligen kunna springa igen. På stigar och leder som jag saknat och som kräver lite av en själv. Där det behövs stabila knän. Att inte vara rädd för att knät ska vika sig eller dras ut så som det ofta gjorde. Eller att få ont en stund i turen och få gå. Inget av det hände i går. Jag bara tuffade på. Gick emellanåt när det blev för stökigt och höll tempot lågt. Vi sa till varandra att vi ska springa mer den här sommaren. Mer av stigarna och lederna runt omkring stugan nu när cykelträningen inte är lika viktig.

När vi nådde nedförsbacken mot hotellet igen vände jag och tog en omväg hem. Över Prostgravsleden som jag gillar att springa utför. Ned längs den blöta leden över myren mot anslutningspåret och via stigarna i stugområdet som vi sprang så ofta de första året vi hade stugan. Klockan tickade över 90 minuter eftersom jag räknat lite galet både på kilometer och tid hem men det kändes så förbaskat bra. En stark känsla i kroppen tills jag nådde grusvägen hem. Där blev jag lite trött kanske mest över att grus inte är särskilt kul att springa.

En timme och 45 minuter stannade klockan på och nästan 12 km. Med andra ord ett lugnt tempo helt enligt plan. En annan plan som formulerades under turen var att på egen hand springa Vemdalen Fjällmaratons halvmarasträckning eller det lite längre på 35km. Loppet blir som alla andra lopp den här underliga sommaren inställt. Men jag kan bansträckningen och det vore ett fint mål att ha. 45 km får gott vänta på sig till nästa år!

Är du nyfiken på fina rundor att springa i Storhogna och Vemdalen? Här finns en samling med turtips jag skrev för något år sedan!