Med rullskidor runt Brunfloviken

När jag köpte mina rullskidor för fyra år sedan såg jag mig själv åka på långtur med sportdryck i midjeväskan. Så där som stans skidåkare gör om somrarna. Jag såg mig själv staka stort längs med Annersia, förbi Vålbacken och Fugelsta. Det var en väldig avlägsen tanke när jag tog mina första stapplande staktag på rullskidorna ovanför där jag bor. På platta gång- och cykelbanor med lite lätt nedförslut som kändes som enorma utförsbackar. Den sommaren vågade jag mig inte utanför de trygga gång-och cykelbanorna runt Torvalla.

Året efter tog min vän Sofie med mig på en tur från henne i Fugelsta ned till Brunfloviken. Jag har aldrig varit så rädd på ett par rullskidor som då. Backarna ned från Solberg fick mig att känna dödsångest och jag såg hur jag skulle hamna i diket. Nu hände det inte och jag tog mig helskinnad tillbaka till henne men med skakiga ben. Efter det har jag övat upp min förmåga att åka utför och att hjäpligt bromsa. Jag är i vanliga fall en skicklig utförsåkare på skidor och vet att man måste slappna av. Det glömmer jag när jag står på rullskidor bara med en hjälm som skydd. Därför har den turen runt Brunfloviken känts långt borta.

Men så i dag bestämde jag mig för att utmana mig själv. Om jag inte testar vet jag inte om jag klarar det. De första landsvägsturerna för hundra år sedan var också läskiga men jag gjorde det. Så jag fyllde midjeväskan med sportdryck, la ned två paket jollos och tejpade mina händer och gav mig iväg.

Det är Storsjöcup i stan vilket innebär att det är enormt mycket trafik och folk som inte riktigt hittar och gärna kör lite här och där. Spännande som rullskidåkare att passera korsningar och åka på vägen. Av den anledningen valde jag att åka upp i Grytan och slippa åka mer än någon kilometer på E14.

På andra sidan var asfalten ljuvligt slät och jag hade fin fart. Tänkte flera gånger att jag verkligen skulle njuta av att kunna åka så här och ha orken att göra det. Likaså att jag faktiskt vågade köra utförsbackarna utan att vara allt för stel i kroppen och till och med våga gå ned i farsttällning. Att det var vingligt att resa mig igen och hjärtat hoppade upp i halsgropen är en annan femma.

Den euforin höll i sig tills jag kom till Vallsundsbron, den som jag verkligen fasat för. Inte för att den är brant och seg att staka uppför utan för de otäcka broskarvarna som liknar färistar. Någon sa att man bara hoppar över dom. Jag hoppar inte på rullskidor. Jag har inte heller någon som helst känsla för hur mycket fart jag får upp och om jag ens får stopp innan skarvarna. Men har jag inte testat om jag klarar broskarvarna vet jag inte heller.

Så jag tog några djupa andetag och stakade upp på bron och önskade att motlutet skulle ta slut. När man kommer på cykel och rullskidor ser det ut som det är väldigt brant från toppen och nedåt. Jag vet ju att det inte är det och att man får trampa på om man ska hålla farten uppe när man cyklar. Och rimligtvis cyklar jag snabbare än jag åker rullskidor. Så det gick med andra ord fint att åka väldigt långsamt ned och få stopp innan skarven och ta sig över den utan att stå på näsan. Nöjd tog jag de andra två lite mindre skarvarna med fart och kunde staka vidare hemåt via Badhusparken och stan.

Nästan 39 km senare stängde jag av klockan hemma och var nöjd över mitt tilltag. 2 timmar och 50 minuter hade jag varit ute och kände mig fortfarande pigg. Ungefär tills jag satte mig på balkongen och bara skulle fika lite innan duschen. Då kom tröttheten och duschen dröjde.

Så nu är jag den där rullskidåkaren jag såg framför mig för fyra år sedan och ett långpass närmare vinterns skidåkning!