Mörksuggan

Jag börjar bli nervös, igen. Mörksuggan känns nästan som tävling på ”hemmaplan”. Har ju tillbringat så många timmar i skogarna här och kört stora delar av banan. Det är en skön känsla att ha ett hum om vad som väntar. Det skapar lite trygghet.

Men det innebär också att jag vet hur jobbig första biten upp till Vidablick är. Hur lätt det är att jag kör slut på mig redan innan jag når första stigpartiet.

Banan kommer att vara snabb och lättåkt. Jag kommer få nytta av min snabbhet där, men det innebär ju att alla andra också kommer att vara snabba.

Ingen ide att analysera och skapa en massa press. Nej för jag ska slappna av, lita på mina ben och njuta av den fantastiska naturen! Det känns som en bra plan!