När det bara stämmer – hej ett bra skidår!

I går hade jag en otroligt fin känsla i skidåkningen. Det liksom sprätte och jag ville i väg. Skejten har inte klaffat men det gjorde den i går. Jag har så gärna velat få ett sånt där pass när det känns som jag dansar fram i treans växel, har tryck i fyrans växel och faktiskt går ganska bra uppför i tvåans växel.

I dag kom den. Känslan av att kunna åka skidor och göra det ganska fort utan att ta så mycket. Kanske var det sällskapet av Hasse och John som fick det att kännas lite extra bra, eller så var det att glidet kändes helt okej och skejtbädden längs anslutningen var riktigt fin. Eller så var det bara det att jag faktiskt inte alls är så dålig att åka som jag inbillar mig.

15 km finskejt fick stänga 2017. Från Storhogna M ned till korset vid vid 5:an på skalet och tillbaka till Storhogna M. Roliga utförsbackar med fin fart och lugn åkning uppför. En tur som avslutades med en lång fika inne på M. Kaffe och bakelse. Passade fint att fira in det nya året på. Skidåret som kanske ändå kan bli det bästa hittills. Eller i alla fall inte det sämsta.

I morgon på årets första dag ska det snöa. Jag ska åka skidor om inte den lilla förkylning som ligger och lurar bryter ut. Under veckan ska jag få in något riktigt lugnt och långt skejtpass. Jag längtar och hoppas den här fina känslan hänger kvar ett tag.

Så gott nytt år! 2018 kommer att bli grymt. Spännande och grymt. Så det så!