När man får oväntat sällskap!

Tummen upp för dagens landsvägsrunda runt Brunfloviken med en avstickare över Lunne. En riktigt självförtroendeboost och ett skönt sätt att rensa huvudet och tänka bort tävling. Bara få njuta på racern.

Och så vill jag bara tacka er för de fina kommentarer jag fick på inlägget om Mörksuggan och inlägget om i mål och besviken. Era kloka ord och eran pepp betyder otroligt mycket för mig, det stärker mig jättemycket och jag kommer att ta med mig det. Det värmer så mycket, jag ville bara att ni skulle veta det. Ni är underbara!

Men åter till rubriken. En rullrunda som helt oväntat blev ett partempo med en okänd herre i 60 års-åldern som tyckte det var ett nöje att få åka med mig och tackade för gott sällskap och hoppades på att stöta på varandra igen. En runda som slutade i 31.5 km/h i snitt över 4,3 mil rätt kuperad väg, för Lunne är inte att leka med. Det känns bra så här en dag efter Mörksuggan.

I bland sker möten som gör mig glad ändå in i själen. Möten som förenar två helt okända människor med samma passion för cykling. Ett möte som började trevande i lite tuppigt utförande.
Ni vet,  när man går om någon som är lite lite långsammare och man inte har en aning om man kommer att bli mosad eller få dra hela vägen själv. Man liksom känner på varandas kapacitet och cyklar lite slarvigt, inte vill visa att man håller på att spränga sig. När man funderar över alternativ flyktväg om benen dör.
Men efter ett tag insåg vi båda att dela på bördan bara skulle vara trevligt!
– Tränar du för triathlon? frågade han när han gick om första gången
– Nej jag bara cyklar, avreagerar mig lite bara svarade jag.

I Brunflo när pulsen började stabilisera sig frågade jag om han skulle vidare mot stan och ville ha lite sällskap. Det ville han och upp mot Lunne pratade vi om vätternrundor (han hade gjort 15 st, på raken, motionscyklist som han sa) och njutningen att få cykla utan att tävla, bara få röra på sig och vara fysiskt aktiv. Må gott av lite sällskap på rundorna för att det går en lite snabbare. Få vila i nedförsbackarna för att det är skönare än att springa som han sa.

Vad han hette har jag ingen aning om, vi prestenterade oss inte. Det spelar ingen roll egentligen, två cyklister som hade skoj i hop, det räckte liksom!