När motivationen dalar
Tankarna har snurrat ett par dar. Ett mening, en tanke från någon annan som etsat sig fast. För att höra en lång historia kort, träna bara för välbefinnandet.
Allt är inte tipp topp och så där jädra-kul-jag-tror-jag-dör just nu.
Kanske för att jag sjuk, inte orkar bära en tvättkorg till tvättstugan utan att få maxpuls. Eller för att formen inte känns så där PANG-bra, min cykelform. Bristen på utecykling spelar också in. Jag är inte sugen att cykla ute i kyla med is och snö i kasetten.
Tvivlar på spinningen och framförallt trainerträningen gör mig bättre i det hela. Känns som jag ligger ett steg efter, bor i fel ände av landet för att pyssla med lite seriös cykel. Allt känns lite hafsigt, det som för ett par veckor sedan kändes riktigt bra.
Jag älskar att cykla, älskar att träna och pressa min kropp till det yttersta. Älskar att utmana mig själv, känna adrenalinet pumpa i kroppen och känna pulsen i öronen. Likaväl som jag älskar långa glidarturer på min Fuji på jämtländska vägar eller på skogshojjen på mysiga stigar i njutartempo.
JUST det älskar jag allra mest. Cykel är så mycket mer än tävling och prispallar.
Motivationen dalar med andra ord för tävlingssommaren som kommer. Jag tvivlar på mig själv och känner inte den där peppkänslan-just nu. Vill jag lägga ned så mycket tid på resande, pengar, och energi på det? Ska jag bara köra nåt av de loppen som går närmare Östersund och tillbringa mer tid på hemmaplan?
Satsa på ett större lopp/utmaning? Just nu inför Öppet spår kommer den där sköna känslan av motionslopp, som förut när Vätternrundan lurade bakom hörnet. Att bara göra det för den goa känslans skull.
Samtidigt gav sommaren i fjol enorma kickar, glädje och spänning. Känslan av att vara sjukt stark och hittat rätt.
Jag tror att en del av tvivlet bottnar i att det är svårt att kombinera med vardagen, få tiden att räcka till och bristen av uppstyrd träning och stöd via någon klubb.
Eller så handlar det helt enkelt om att självförtroendet sviker och flunsan gett sig på förståndet.
För jag VILL ju tävla och njuta av alla vackra lopp och känna den där kolsyrekänslan i kroppen i mål. Vill satsa en sommar till, innerst inne. Så jag kastar inte in svetthanduken ännu utan inväntar tillfrisknandet och ser då!
Nu har jag fått gnälla av mig lite och ventilerat. Som sagt, allt är inte en dans på röda rosor, det kan rent ut sagt vara pissigt i bland för att låta lite som min tonårsdotter.
4 Comments
Leave a comment
Årstiden bjuder ju inte direkt in till motivation heller… Men träning ska vara en njutning, något man ska längta till, om så det ska vara längtan efter långa lugna pass eller dom passen som man är halvdöd efter, alla har sin charm. Och sedan är lixxom tävlandet en krydda i tillvaron, det viktigaste är att man har kul…
Johan- den gör ju inte det direkt, inte cykelmässigt i allfall. Visst, du har så rätt, lätt i bland att tappa den känslan av att det ska njutas när man stressar mot tävlingar och resultat. Finns det med så blir det andra också roligt. Krydda i tillvaron precis det!
jag är nog snart pepp igen!
Det där med motivation är verkligen inte det lättaste, vet själv hur motivationen åker upp å ner som någon jekla berg och dalbana. Det gäller att ta vara på ljusglimtarna och de där guldkorna som man får. De som sätter guldkant på tillvaron.
Jag försöker se det som att varje helg med en tävling, innebär en minisemester, dvs något att se fram emot. Sen tror jag samma sak gäller för oss båda, vi började "från botten" utan att egentligen veta något, för vi båda är ju rockies, så det roliga är att hela tiden bli bättre, och det blir man av att bara hålla igång. All träning är bra träning, det behöver inte vara några kvalitativa intervaller som följs strikt, man behöver inte heller följa något bestämt schema för att bli bättre!
Jag hoppas du kommer igång nu när du blir frisk igen, när man kör fast finns det alltid två vägar att ta, antingen byta spår och bryta mönstret så man får något ny träning i tillvaron, eller så ser man till att få ett sådant där riktigt drömpass som bara är skönt, roligt och härligt!
Man kan ju alltid behöva en spark i ändan för att komma tillrätta 😉
Olof- Vilken bra kommentar du lämnade! Du kommer med bra punkter som jag tar till mig! Minisemsterar ja, visst är det så, det är så mycket mer än bara tävlingarna.
Det är så lätt att stressas av att alla andra "verkar" ha bättre uppstyrd träning och inte lita på sin egen förmåga. Att det är som du säger, bra träing oavsett och att jag fortfarande är nybörjare.
Just under vintern tror jag stressen över att inte cykla och i stället ägnat mer tid i skidspåret har gjort sitt.
Nu när jag snart är helt kry och klar med Öppet spår tror jag nog att cykelsuget kommer, jag ska ju ha ny cykel, det ger lite motivaton;)
Tack ännu en gång för en jädra bra spark i baken!