Nattvasan 2018 – en racereport om att återigen våga bryta

Nattvasan 2018 skulle bli både min och och Hasses sjunde resa i Vasaloppsspåret mellan Sälen och Mora. Vår andra Nattvasa. Det vi tränat inför under vintern. Loppet som vi båda tyckte var ett av de häftigaste vi har gjort. Det var magisk förra året. Att få skejta med pannlampa där vi tidigare åkt klassiskt i dagsljus.

Att träning och uppladdningen inte blev så bra gjorde att vi reviderade vårt mål att åka fortare än förra året. När det blev osäkert om loppet skulle ställas in eller kortas av på grund av kylan rubbade det lite på peppen inför. Jag är van att träna när det är kallt men har haft stora problem med mina händer under vintern oavsett om jag klätt mig efter konstens alla regler. Jag visste att jag skulle frysa under natten. Men inte hur mycket jag verkligen kunde frysa. Det var en ny läskig upplevelse.

Jag hade köpt nya stora tumvantar med varmt foder, köpt extra värmekuddar till fötter och händer och klätt mig för att det skulle fungera att åka i runt 15 minusgrader. I väskan låg det extra flecceliners till händerna och extra underställ. Vi var så beredda vi kunde inför start. Då vänder temperaturen och blir varmt. 10 minusgrader på startgärdet när starten går och jag inser att jag kommer att bli för svettig i första backen. För det spelar ingen roll hur lugnt man tar det när går uppför i över 3 kilometer

Jag känner redan i startbacken att jag har en dålig dag men tänker att det kommer att vända. Bara kroppen får komma i gång och jobba. Jag har ont i fotlederna och pulsen är alldeles för hög. Bakom mig hör jag att Hasse svära över att hans truga är avtrampad. Ska vi vända nu tänker jag.

När vi når banans högsta punkt frågar jag Hasse om det går bra utan truga. Det gör det eftersom spåret är så hårt. Jag försöker ta ut skären och farten går upp lite. Vi har bestämt att jag ska dra i början för att känna efter vilket tempo vi kan ta.

Det är trångt och svårt att gå om och bli passerad. Till skillnad från förra året är det fyra klassiska spår och tightare skejtbädd. I mörkret passerar en tjej som ropar mitt namn men jag känner inte igen henne och hinner inte reagera.

Det är kärvt och jag försöker hålla farten uppe. Vi kommer till Smågan bara någon minut efter fjolårets tid och jag säger till Hasse att jag har en dålig dag och inte vet om jag kommer att orka hela vägen till Mora. Vi tar depå för depå säger han. Jag funderar på att slänga mina värmekuddar i handskarna eftersom jag satt de längst fram i vanten och de gör pendeln onaturlig när vikten blir annorlunda. Men jag fr inte loss dem som tur är.

I Mångsbodarna har jag börjat frysa och temperaturen sjunker drastiskt. Vi tar en gel och jag dricker varm sportdryck. Försöker intala mig själv att det är roligt att åka skidor och att jag gillar det här men det är svårt att plocka fram det. Jag längtar efter att få åka hem.

När kroppen säger stopp

Strax innan Evertsberg börjar frysa ordentligt. Så där så att benen skakar lite. Jag önskar innerligt att Hasse ska säga att han har ont någonstans eller att det inte längre går att åka med en stav utan truga. Önskar att något annat än min trötthet och frusenhet ska vara orsaken till att han inte får gå i mål. För jag själv struntar i om jag inte gör det. Men han ser oförskämt pigg ut.

När vi har nån kilometer kvar ser jag hur han börjat peta lite med stavarna i treans växel. Ett tecken på att han är trött. Hur konstigt det än låter hoppas jag att han kommer att säga att han inte vill något mer. Men han säger inget mer än att han är trött när jag frågar hur det är.

Vi passerar skyltarna om pannkakor. Jag bestämmer mig för att inte säga att vi ska bryta även om jag längtar efter en varm buss.

Vad är roligast, åka buss tillbaka eller gå i mål och få en medalj?

Innan jag tänkt ordentligt har orden kommit ur min mun. En ledande fråga när Hasse tar bort sina värmekuddar ur skorna och jag fryser så kroppen skakar. Klockan är 10 i tolv och jag vet hur jag ska klara ett par timmar till i kylan. Jag vill bara ta av mig skidorna och gå till bussen som står en bit bort.

Hasse svarar såklart att det är roligare att få en medalj och vi glider i väg mot Oxberg. Från kontrollen är det ett par kilometer som går utför och jag får inte upp värmen. Känner inte mina tummar eller fingrar och har svårt att andas med aitrimen på. Jag väntar på den där känslan av smärta i händerna som brukar komma när de blir varma igen men den kommer inte. Jag blir riktigt orolig.

Vi stannar när det planar ut lite och jag plockar fram mina extra flecceliners och tänker att tre lager på händerna inte kan göra skada. Hasse byter handskar och jag är glad att arrangörerna är hårda med extra utrustning. Förra året var det bara extra vikt att släpa på och i år en livslina.

Jag får upp värmen litegrann och strax därefter slocknar min pannlampa i en lång brant utförslöpa. Vi får stanna igen och kroppen blir kall. När det väl bär uppför igen tar det stopp i bröstet. Mina luftrör lägger av precis som de gjorde förra året och under Nordenskiöldsloppet. Jag förstår att det kan vara illa med bröstkänningar och att kämpa vidare gör mer skada än nytta. Jag förstår att extra astmaspray inte gör någon skillnad. Jag gråter och tårarna rinner ned i aitrimen. Kämpar uppför backarna mot Oxberg och får stanna på toppen för att andas.

Ber Hasse om ursäkt för att jag förstör för oss. För att han inte får gå i mål. Han är klok Hasse. Full av ödmjukhet och säger att det inte gör något. Att hälsan är det viktigaste än att kämpa 26 km till efter Oxberg.

Att bryta är det allra svåraste

Så satt vi vi till slut i en buss till och jag tog en grynig insastoyrbild. Över kontrollen i Oxberg. Där vi förlovade oss 2011. Där vi 2013 var nära att bryta ett misärliknande Öppet spår men blev räddade av en klistertub. Den gången åkte vi vidare. Jag kände en stor tomhet och samtidigt en lättnad. Hostade så där torrt och jobbigt när ansträngingsastman kommer. Bak i bussen låg en kille som fått ont i bröstet efter en förkylning. Sjukvårdarna hade precis lämnat bussen. Jag fick lite perspektiv på hur illa det kan gå om man tjurar på.

Så kom trots allt den där ångesten krypande. Den när man bryter och vill tro att man inte gjort rätt. Kunde jag ha kämpat vidare i några mil till? Gav jag upp för lätt? Var det mer tristess och besvikelse över att det var så trångt efter banan och det var kärvt?

Att bryta kräver för mig mer mod än att fortsätta. Jag vill inte ge upp. Jag vill fullfölja så långt det bara går för jag vet at jag mår så dåligt efteråt om jag inte gör det. Än i dag kan jag vara ledsen över att jag inte klarade Nordenskiöldsloppet trots att jag vet att det inte hade gått.

Nu var jag den svaga länken i vårt lag och att vi bröt berodde på mig. Det var en ny jobbig känsla men någonstans visste jag att Hasse inte tänkte så. Vi gjorde vad vi kunde. Jag kämpade så länge som det gick och trots att vi klädde oss så rätt vi kunnat blev det för kallt. Vi hade åkt fort ändå trots det kärva föret. Sett till åktiden låg vi lite efter förra årets 6.36 men i år tog depåstoppen längre tid. Det tar jag med mig. Att jag kan åka fort om jag bara är pigg och kry nästa gång. Om det blir en nästa Nattvasa.

Vi får se för jag kände både under loppet och nu i efterhand att det kanske får räcka. Det var som sagt inte som förra året. Nattvasan var roligare att göra med färre personer efter banan. Däremot lockar en riktig satsning på att åka ett snabbt Öppet spår som bra träning inför Nordenskiöldsloppet nästa år. För det blir ett sånt till!

Så slutligen bjuder jag på en bild från bussen till Sälen. Vi köpte frystejp för första gången och hade inte riktigt koll på att man skulle klippa den lite mer elegant än vad vi gjorde. Hursom var det en bra grej som jag ska använda mer!

Till sist, ett stort tack för att fina kommentarer som vi fått! Det värmer.