Nervös till tusen

Det kom över mig nyss, att det faktiskt inte är så långt kvar, bara två dagar. Sista delen av klassikern kommer nu, jag ska avsluta ett år av häftig träning och många slitsamma timmar. Alla funderingar jag haft och allt tvivel som kommit och gått under resans gång. Hur skrämmande Lidingöloppet och Öppet spår kändes i början. Mina första funderingar från ett inlägg 27 september 2010.

”MEN så HAR vi det vidrigaste. Jag ska springa 3 mil, i terräng dessutom. 3 mil är ruggigt långt om man ska springa det. Jag har aldrig sprungit längre än en mil, och det gjorde jag med stor möda. Jag har knän som inte tycker att springa och jag tror inte att jag har ett så starkt pannben att jag tar mig runt 3 mil. MEN ska jag klara en svensk klassiker innebär det ju att jag måste springa. Och jag gillar utmaningar, jag gillar att plåga mig själv, har jag bara ett mål som jag verkligen ska klara så kan jag plåga mig och verkligen träna så hårt som man måste. ”
http://livetigymmet.blogspot.com/2010/09/en-svensk-klassiker.html#links.

Mina knän gillar att springa nu, jag har tänjt mina gränser ändå till 2.3 mil gränsen. Har jag som sagt ett mål så ger jag mig inte första taget. Just nu ser jag mig själv gå i mål, trött sliten och oerhört stolt över mig. Jag ser både diplom från Lidingö, absurd tanke tidigare, och framförallt min klassikermedalj! Beviset för mig själv att jag klarat av en jätteutmaning med bravur. Jag kunde inte åka längd, inte springa långt och framförallt inte serisöst simma 3 km. Men det har gått så sista biten nu fixar jag. På lördag är jag bara max 4 timmar från en svensk klassiker och det vore väl fan om jag skulle ge upp så nära inpå. Vad är fyra timmar mot ett helt år liksom?
Nu återstår bara packning och mental laddning. I morgonbitti åker vi ned!

All denna träning har även gett mig mersmak som sagt. Jag är så pass tokig och galen att jag måste ha något stort mål att träna emot och det får jag ju efter Lidingö. Herregud vad underbart det är att leva.