Nervositet, ångest och lite förväntan

Häromdagen hade jag ett skönt pirr i magen inför lördagens äventyr. I går byttes det ut mot djup ångest. Att cykla 4,5 mil på landsvägen, lite längre än viken, är ju inga problem, inte med andra heller. Att cykla dessa mil på cuben, på en bana jag aldrig provat, sommartid, känns inte lika problemfritt. Jag har ingen aning om hur jag ligger till bland andra, blir jag i frånåkt, mosad och kommer sist? Fast å andra sidan är det ett motionslopp, inget seriöst inget att oroa sig för. Cykelvasan, en rolig grej inget annat. Måste jag alltid vara så tävlingsinriktad? Varför kan jag inte bara tagga ned och se det som ett roligt brejk från Klassikern?

Körde Ösk-slingan med en liten avstickare upp mot Rannåsen i går, inget bra formbesked, inget tryck i benen, trött redan på uppvärmingen dit. Kändes rent ut sagt bara skit. Min kropp är supertrött just nu, benen värker som aldrig förr. Som grädde på moset ska jag spinna 55 minuter i kväll, varför sätter jag i hop så tunga pass? Men sen så ska mina kära ben få vila, ända fram till lördag 15.20.  Första gången med nummerlapp på styret, om man bortser från det löjliga att fujin skulle ha det under vättern. Inte sista hoppas jag.