Oväntat är vi i mål.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gjorde både och. Det har varit en fars från start till mål. Redan på startfältet insåg jag att fästet var obefintligt. Det har inte varit några spår bara sörja och sladdrig snö.

4 omvallningar och enbart dubbelstakning. Vi tänkte bryta i Oxberg men fick klister av dagens hjälte.

Det hjälpte till Hökberg. 8 mil stakning känns. Det värsta är att min kropp var sjukt stark, jag sprätte ju.

Som Hasse sa, det är bättre att faila när det är misär i spåret än när det är räls.

Nu ska jag slicka såren och bjuder på racereport så småningom, den första med bilder från loppet;)