På gränsen: Att ge allt

I bland funderar jag på vad som driver mig att pressa kroppen träningspass efter träningspass, lopp efter lopp. I bland blir det lite klarare, när jag minst anar det. Som häromdagen i bilen hem från ett lopp.
Och när insikten känns naken och utelämnande blir tankarna ännu fler.

Det handlar väldigt lite om att få en medalj eller ett diplom, uppmärksamhet eller ha något att bocka av i livscv:t. Att slå mina tidigare tider spelar en viss roll och skänker tillfredsställande och ger en självförtroendekick. Är det något helt nytt är det kicken att ställa upp och klara det. Att få stå på pallen är häftigt och ger ett rus i kroppen. Att vara slut efter ett träningspass är härligt och under passet känna hur kroppen jobbar, det är också ett stort driv.

Det som spelar störst roll bortsett från kärleken till träningen och som jag strävar efter är känslan av total utmattning. När varenda del i kroppen är trött och det är tungt att existera, när det susar i kroppen och tårarna rinner. När jag känner att jag inte under några omständigheter skulle orka en meter till. Det är just det jag vill komma åt.

Första gången jag hade den riktiga känslan av utmattning var efter min första Vätternrunda. Jag minns än i dag sex år efteråt hur det kändes. Då insåg jag hur mycket jag är kapabel att pressa min kropp fysiskt och hur mycket mer jag skulle kunna puscha min gräns. Nyfikenheten väcktes, hur mycket tål jag och hur bra kan jag bli? Jag hade tränat mycket innan, i flera år men aldrig pressat mig så mycket. Jag ville ha mer!

Som med missbruk kräver det mer och mer för att nå kicken. Om det inte tar längre tid att utföra lopp en andra gång måste kroppen jobba hårdare för att bli lika trött och utmaningen vara tuffare. Kommer inte känslan efteråt infinner sig en känsla av tomhet och ett sug efter revansch. Kommer utmattningen infinner sig hur konstigt det än låter ett välbefinnande. Det ger också ett kvitto på att all tid som lagts ned inför har gett resultat. Lika viktigt för kicken är upplevelsen, det runtomkring. Det handlar inte alltid om att delta i ett lopp. Det kan lika gärna vara ett träningspass i en vacker/häftig/speciell natur eller ett grymt roligt träningspass inne på gymmet.

Kanske är detta driv orsaken till att jag aldrig ger upp? Att min pannben blir allt hårdare och kroppen allt starkare? Det är positivt i såfall.

Kanske är det också orsaken till att jag har så svårt att träna lugnt trots att jag så väl vet att det är en oerhört viktigt pusselbit i träningen för att nå resultat? Jag jagar mina egna tider och vill bli bättre, pass efter pass. Det känns i bland inte som jag tränat ordentligt när jag inte tagit i. Det är negativt och något som jag jobbar på och blir bättre på. Jag ser att resultaten kommer när jag vågar ta det lugnt.

Om vi återgår till upplevelsen blir den oerhört viktig när jag ska ”njutningsträna”. Alla långa härliga cykelturer på landsvägen, mtb:n på fjället eller på den där mysiga leden/stigen genom skogen. Eller skidturerna i tyst vit skog eller i mörkret med pannlampa, de magiska löparrundorna med musik i öronen och känslan av att kunna springa hur långt som helst. Eller varför inte flerdagarsvandringna i fjällen när man befinner sig i nuet. Upplevelsen behövs för att balansera suget efter utmattningen.

Men vad händer när gränsen börjar nås, när kicken slutar komma? När knarket inte längre räcker till? När det inte går att få tuffare utmaningar och när kroppen inte längre orkar?

Det är en hemsk insikt och lite skrämmande att ställa mitt driv efter utmaningar i relation till en missbrukares jakt på högheten. Även om det är att dra saken till sin spets skapar det funderingar. Är träningen alltid så sund som jag vill att den ska vara? Pressar jag mig för hårt och när orkar jag inte längre? Börjar det gå för långt eller snarare när går det för långt?

Men samtidigt är jag medveten om vad jag gör och kan dra i handbromsen om jag behöver. Jag älskar också att få träna och känner sällan eller aldrig ett tvång. Träning på hög nivå är inte alltid hälsosamt även om min träningsmängd inte alls är i samma omfattning som en elitidrottare. Han eller hon har träning som sitt jobb. Jag måste kombinera en seriös tävlingsatsning med ett vanligt svenssonsliv med heltidsjobb och familj. Det ger mindre tid till vila och återhämtning och därför viktigt att vara vaksam på signalerna och backa när det behövs.

Jag vet att det kan gå för långt och vad som gör det. Det kanske just är viktigt för att inte tippa över gränsen mellan passion och besatthet.

Det är en svår balans.