det bästa äventyret är det som blir av

Bloggsvepet

I dag kom sommaren på besök. Strålande sol och ljumma vindar. Jag körde säsongens sista tävling och svettades lika mycket av värmen som av ansträngning. Ovant. Men det är höst nu, det både känns och märks och träden skiftar färg. Jag har längtat efter den här månaden och skulle vilja tillbringa mycket tid i stugan men som alla andra septembrar är vi knappt där. Men till helgen åker vi alla fall ned och sover där och gör en cykelutflykt till […]

Läs vidare

Det kan vara den vackraste turen jag gjort på länge

Orden är Hasses efter en dag på fjället. Jag är beredd att hålla med honom om det. Turen vi fick visad i dag var en sådan där tur jag kommer att plocka fram ur minnet när vintern är som allra grinigast och kall. När jag längtar efter fjällcykling och är trött på många lager kläder och kalla fingrar och tår. Jag vet inte om det också var sällskapet som gjorde dagen extra minnesvärd. En kombination av de båda kanske? Att […]

Läs vidare

Happymorningride – äntligen!

Jag har saknat den där lite envisa ringsignalen från telefonen strax efter fem på fredagarna. Saknat att lite förvirrat fundera på varför det ringer just nu. Saknat att kliva upp och sömndrucket dra på sig cykelkläderna som ligger en i fin prydlig hög på soffan i vardagsrummet. Gäspa och känna efter lite extra. Kanske är jag lite för trött, killar det i halsen eller är det klokt att prioritera lite sömn ändå? Att varje gång konstatera att det inte är […]

Läs vidare

När pappa bytte cykel

Vi är en cyklig familj på många sätt och vis. Det är inte bara här på Ringvägen som cyklarna dominerar i lägenheten och det spenderas mycket av fritiden på stig. Brorsan cyklar fatbike och lockar med sig sin dotter ut och pappa har upptäckt hur roligt det är med stig och fjäll som komplement till sin löpning. I går kväll hördes vi av inför lördagens planerade fjällcykeltur. Han ska visa en fin runda Saxvallen och mot norska gränsen. Efter planering […]

Läs vidare

Ragunda 100 miles – när pannbenet är lika hårt som alla höjdmetrar

Det skulle bli sommarens tuffaste lopp. Sommarens längsta och jag ville så gärna köra under nio timmar. Jag visste redan innan att jag inte tränat så pass mycket distans som jag borde och att ryggen med all säkerhet inte skulle hålla. Jag visste däremot inte att det skulle bli en sådan kamp mot tankar att bryta, mot andning som kändes ovanligt ansträngd och knän som började ömma. Men någonstans vann pannbenet den där lördagen i Hammarstrand. När kroppen inte var […]

Läs vidare