Pers runt viken- välkommen tillbaka benen

Jakten på formen fortsätter och i dag kändes det som något är på gång. 

Hasse hade bestämt att jag skulle köra mitt snabbaste runt Brunfloviken. Då är det inte läge att säga emot, bara ge sig i kast med 3,6 mil självplågeri. Fast trevligt självplågeri på racern, den som mest stått och samlat damm. För att ge mig själv lite självförtroende åkte tuffa kepsen från London på. Är man inte snabb kan man ju alltid se ut som en…bergsget eller nåt.

Sen då? Jäklar i min lilla låda vad jag fick slita för att hålla högt tempo när jag låg och drog. Sedan slita än värre för att nå Hasses rulle. När jag väl nådde den tappade jag honom och fick slita igen. Ni vet i det där läget när man är ett par centimeter för långt i från att det ska ge vila. Men det var ju det som var meningen, att jag skulle köra långt över vad jag trodde att jag kan och inte vila det minsta. Lite lätt motvind på hemvägen gjorde det hela skitjobbigt men härdande.

Om jag lyckades, jajemen! Aldrig någonsin cyklat runt viken så fort som idag, varken ensam eller i sällskap 34,3 km/h i snitt är pers. Men mest glädjande var att jag kände mig utstark och kunde gå på med hög puls utan att krokna. Det finns något kvar i min kropp uppenbarligen.  Jag dog en stund i Badhusparken innan vi rullade hem i sakta mak.

Hej benen och välkommen tillbaka! Jag börjar känna igen mig själv och lika förundrad som i början av sommaren över hur bra jag är på racern i år när jag knappt rör hojjen. Nu ska jag bara överföra detta till mtb:n så ska väl allt bli bra.