RPM

Innan passet satt jag och gnällde över mina tunga ben och bristande motivation, med en alldeles för stor macka skvalpande i magsäcken. Kände att passet skulle bli tufft, både fysiskt och psykiskt. Väl i salen sprattlade mina ben i gång, kanske inte med den vanliga snabbheten, men med två tjejer bredvid som peppade mig så tog jag mig igenom.

Sambon såg trött där uppe på scen, lika blek som väggen. Men han gjorde ett jättebra jobb som peppade oss 5 tappra själar att ta oss igenom alla tunga backar och köra om en hel del klungor. LIte fnissande i omklädningsrummet efteråt med lite smågrova skämt gjorde att jag gick hem med ett leende på läpparna och glömt bort tunga ben.

Sambon for också hem, illamående och med frossa. Han har legat hela eftermiddagen, magsjuk utan tillhörande attribut sa han. Han blir hemma i morrn, jag mår inte heller prima, men det går väl om sig.