Rumpans bästa vän och på hjul igen

Ska vi börja med en viktig sak? Prata lite bakdelsbekymmer? Det här med att nöta sadel gör i bland jäkligt ont även om jag har en bra sadel. Rumpan brukar vänja sig men utslag och bölder (ja jag vet, inte trevligt) kommer och går. Min smärttröskel är rätt hög i det avseendet för det har ju som hört till under alla år. Värst brukar det bli om det är blött ute. Häromveckan fick Hasse nog och köpte en fiffig liten burk. Rumpsalva eller vad vi nu ska kalla det. Har ju hört talas om det förut men det har gått in genom ena örat och ut genom det andra. Hasse har lovprisat den och jag har ju inte möjlighet att prova fören i dag. Och varför har jag inte gjort det förut? Ingen rodnad, inget svid och inget skav under turen. Att jag doftar lätt tallbarr står jag helt klart ut med!
Så mitt bästa tips till ömma rumpor är denna burk! Smörj in paddingen eller bakdelen så är det klart.

Cykla ja! Ni läste rätt. Träning vet jag inte om jag kan sortera in dagens tur i men att få vara på hjul igen är underbart!  Visserligen smög jag mig runt Brunfloviken på racern häromdagen, i ett snigeltempo som inte var mer ansträngade en promenad. Inte hasta är mitt ledord nu, lyssna på kroppen, inte stressa bara njuta. Det är en härlig känsla att få hoppa i bibsen och känna lite fartvind i ansiktet! Mer än det någonsin varit.

Både jag och Hasse gick på semester i dag och Cissi har längtat cykel så vi klädde oss varmt och rullade en upptäckarrunda i Spikbodarna på kvällskvisten. Cissi norpade min nyinköpta campakeps och kände sig tuff. En AW med familjen idag med andra ord.

Att säga att vi rullade idag var nog lite i överkant, det var mer dra cykel genom brösthögt gräs, bada fötterna i vattensjuka marker och bära cyklar över träd. Vi trodde att Fångstgropsleden skulle bjuda på fina stigar HELA vägen som jag minns det i från när jag gick där med Cissi för 7 år sen. Hade väl lite fel så att säga. Tror inte att det blir något återbesök på just den leden.

Men det blev en skön kvällsrunda och alltid lika roligt att få cykla med dottern. Hon blir bara bättre och bättre och fortfarande finns cykelglädjen där. Det är trots allt det viktigaste!

Och jag själv då? Cykelglädje som sagt även om min kropp rätt otränad och tung. Benen sprattlar lite men jag vågar och ska inte trycka på. Blir påmind om att kondition är en färskvara.