Så nervös

Det börjar krypa på, nervositeten, kommer jag att skida genom den där målportalen någonsin? Blir jag avtagen från banan, kommer jag att kunna starta? Det är ju del ett av hela resan detta.

Det sistnämnda är osäkert, som jag känner mig nu var den korta promenaden till Torgbrinken gott nog i motionsväg. Slut i ben, i kropp och huvud. Känner jag mig som i dag på söndag morgon får sällskapet åka själv.

Nio mil är långt, framförallt om kroppen inte är hundra, är också rädd att jag gör något dumt som startar i det tillståndet. Å andra sidan känner jag mig så pass väl att jag vet att det ska oerhört mycket till innan jag ger upp. Mest snopet skulle dock vara om jag ger mig i väg och inte klarar att hålla reptiderna, för visst finns det sådana i Öppet spår också. Jag skulle nog säkert bli en av alla dom som blir arga och går till attack på de stackars funktionärena om så blir fallet. Fast klarar jag inte att hålla tempot bör jag kliva av.

Å andra sidan har jag hela livet på mig att åka Öppet spår om jag inte kommer i väg på söndag. Jag får ju trots allt åka ned till Rättvik igen och få träffa både sällskapet och hans föräldrar, det inte fy skam det heller.

Men nu ska jag inte ge upp än! Vet inte hur många gånger jag haft samma noja tidigare inför vättern, det har ju gått bra trots allt. För visst kan ni se mig passera målportalen med armar och stavar i skyn, troligtvis också i mörkret som ovan.