Säsongens första långpass på skidor

Jag invigde det nya året med att åka långpass på skidorna. Två timmar till att tänka och formulera tankar och ideér. Två timmar till att skejta lugnt i Storhognaspåret och kryssa bland andra skidåkare och möta andra på långpass. Det är lite kul när man efter någon timme möter de där man mötte på första varvet och som hejar lite.

Jag var jättetrött innan. Vi hade sovit dåligt och ganska långt in på dagen efter nyårsnatt i pistmaskinen. Det rubbade mina sömnrutiner lite. De lilla jag har. Jag har också kört på lite hårdare under en period. Färre timmar men med mer intensitet och sådant sliter. Men jag ville ändå komma ut och ville genomföra ett längre pass.

För att inte fuska och köra för hårt var jag noga med att köra på låg puls och inte alls tänka på farten. Svårare sagt än gjort när man kommer i kapp någon annan och ivll gå om eller känner att man har någon i rygg. Men att fuska med intensiteten på distanspass brukar ofta straffa sig efteråt och syftet med passet försvinner. Men jag lyckades bra i går och höll mig i skinnet och i tänkt pulszon och kände mig stark.

Jag fick åka runt i ett riktigt vinterlandskap i går. Det har snöat oavbrutet i ett par dagar och snödjupet är djupt nu. Träden tunga av all snö och skejtbädden mjuk. Får det bara frysa till lite och pistmaskinen göra ett par repor till blir det riktigt bra förhållanden. Jag fick till och med se lite blå himmel en stund när molntäcket lättade för en stund.

För stark är jag på skidor i år och tekniken sitter bra. Jag upplever inte skejten som särskilt jobbig såvida jag inte trycker på ordentligt. Jag åker nog ganska energisnålt och återhämtar mig bra på treans växel om jag gått hårt uppför. Och att få glida på fram på treans växel i ett skönt tempo och vara avslappnad i kroppen är en fin känsla. Det är meditativt och jag hinner tänka mycket. Som när jag cyklar.

Med någon minut extra stoppade jag klockan och hade samlat i hop 23 km vilket skvallrar om att tempot inte var högt men alldeles lagom för distanspass. Det allra bästa var att mitt knä och min fot klarade så många timmar. För ett år sedan var en mil ungefär det som knät klarade av innan det gjorde för ont. Det ar först på vårkanten som jag kunde börja åka långpass på skidor och då hade jag inte problem med fotleden som jag har i dag. Jag är tacksam för att det fiungerar.

Snart ska jag om klassiska skidor går lika bra. Det blir en annan belastning på fot och knä. Lite som att springa. Om det inte fungerar har jag i alla fall provat.