Senhösten och mörkernovember
Det är den 4 november och ute blåser det nästan storm. Det sliter och drar i huset, viner i de lite otäta fönstren vi har i vardagsrummet. Det är becksvart ute och jag försöker hålla mig vaken. I bakgrunden hör jag det vinande ljudet från vår Kickrbike i träningsrummet. Hasse befinner sig i någonstans i Norge i Zwifts nya koncept med Zwfit video. Riktigt filmade sträckor lite här och var i landet. Som träningscykelplattformen ROUVVY fast på Zwifts vis. Det är svindyrt om man vill köra det jämt och Zwift lockar med en gratis vecka för att testa på. Smart tänker jag. Så klart kommer många hoppa på. Jag har själv cyklat 15 km någonstnas i Usas öken med noll kraft i benen och impulskontroll när det dök upp bergpris och sprintportaler. Jag har varit småförkyld och legat lite lågt. Tills i dag. I morgon får jag svar på om passet blev för hårt eller inte.
Jag har jobbat hemma sedan i måndags. Lite krasslig men ändå så pigg att jag ville och kunde jobba. Hurvida det är bra eller inte låter jag vara osagt. Det har varit intensiva två månader på jobbet, på ett bra sätt. Jag tänkte häromdagen när jag sprang längs en grusväg i Järpen att jag är på en sådan bra plats just nu. Jag är i ett sammanhang där jag får utvecklas, får dela med mig av min kompetens och har kollegor som får mig att skratta, som lyfter varandra och som gör det emellanåt svåra jobbet hanterbart. Jag kan äntligen bolla träning och heltidsjobb på ett bra sätt. Jag orkar att pendla, jobba heltid och inte krascha helt efter jobbet. Något jag inte alls tagit för givet och var min stora rädsla när jag tackade ja till ett nytt jobb. För tänk om jag inte orkar, inte klarar av jobbet som handläggare eller bara sover bort kvällarna. Det finns inte stora reserver nu, det vore att ljuga men det finns ändå känsla av det kommer att gå bra. Det är fem år sedan jag körde mig själv in i väggen och det har varit jobbiga år efter det. En berg och dalbana av känslor, mående och funderingar. Och efter en skörhet som jag tror jag får leva med men som går att hantera.
I eftermiddags loggade jag ut samtidigt som tidningen cykla.se hörde av sig. Vi pratade vintercykling och framförallt fatbike. Det var roligt att få prata cykel igen på det sättet. Inse att jag sitter på mycket erfarenheter och kan inspirera andra. Lite av det har jag tappat på vägen. Lika roligt var det att få en uppdatering i telefonen från DHL. Jag har köpt mig en sak som jag längtat efter länge. Som en present till mig själv som tagit mig igenom mycket skit det senaste året. Om allt går som det ska vet jag vad jag gör till helgen.
För det behövs lite glitter i den här månaden som precis har börjat. Lite dagdrömmeri och tillflykter. Som en öken i cykelspel eller något som höjer motivationen och skapar längtan efter våren. För senhösten är en jobbig tid och mörkernovember lång. Det är som all energi går ur mig och jag undrar hur jag ska överleva få timmar av dagsljus, blåst, regn och fosthalka. Men så vips är november över och december kommer med snö och ljus. Skidspår och ett stundande nytt år. Varje år överlever jag.
Som en liten tillflykt tittar jag tillbaka i min kamerarulle över oktobers alla bilder. För jag tar mer bilder än jag behöver. Skärmdumpar för att komma i håg den där jättebra saken och för något jag vill visa. Och inser att jag varit ute mycket i oktober. Jag har sprungit, både hemma och i Järpen. Jag har lyft tungt och fått träningsvärk. Jag har cyklat och blivit dragen med lina upp i Böle. Jag har sprungit fram och tillbaka på stigar för att filma lite cykling och åkt med i mjölkbil tillsammans med Hasse. Jag har stickat en jättefin tröja och fikat på stan.
Så hej november med ett fotokollage av det större slaget. Vad säger ni, ska jag försöka få lite mer kontinuitet i mitt bloggande? Jag saknar det, saknar era kommentarer och allt det där. Vi kör va?
