Senhösten, sidensvansarna och ljuset

För några år sedan minns jag att Elna Dahlstrand skrev ett inlägg om att sätta guldkant eller om det var att strö glitter på november. En månad som kan vara jobbig att ta sig igenom. Med sitt mörker och på många håll brist på snö. Jag minns att vi också pratade om det i cykelpodden. Det var i pandemitider och vi hade slagit på stort och planerat in en mtb-lägerhelg för poddlyssnarna och andra nere hos Elna. Vi ville strössla lite vardagslyx (eller snarare helglyx) när det är som mörkast ute och kanske som jobbigast att göra något. Att ha saker att se framemot kan hjälpa mycket. Pandemitider innebar restriktioner och vi fick med sorg i hjärtat ställa in den helgen när vi inte kunde göra lägret smittsäkert på ett vettigt sätt.

Senhösten för mig är en tufft att ta sig i genom. Jag får enormt mycket inspiration och livsglädje när sommaren övergår till höst. Det är färgerna som gör att hjärtat liksom vibrerar av glädje och luften blir lättare att andas. Den tidiga vackerhösten är en nystart och arket är så där härligt oskrivet och vitt. Jag formulerar planer inför vintern och känner mig förväntansfull. Jag får också mer lust att fota och fyller ofta mitt bildarkiv till bredden.

Men i takt med att löven blir allt brunare och faller av blir hösten tyngre. När de mörka kvällarna blir ännu mörkare och kommer tidigare blir jag trött och tappar lite fart. När vi ställer om till vintertid vill jag göra som björnarna och gå i ide. Men det är bara för några veckor för sedan kommer snön. Så fort den landar på marken och ligger kvar kommer energin tillbaka.

Nu är jag i den fasen, senhösten och jag har lärt mig genom åren att försöka göra det bästa av den här tiden. Jag träffar och pratar mycket med Cissi, jag låter saker ta sin tid och är extra ödmjuk mot mig själv. Tänder ljus, lyssnar på ljudböcker och stickar.

Jag börjat också leta hösttecken och är ute med kameran. Fotar de där små sakerna i naturen, som de sista rönnbären eller blommorna som vissnat ute på åkern nedanför oss. Eller hur solljuset dansar över fjällen när det spricker upp efter regn. Ser färgerna i det allt mer bruna. Som det lilla röda lövet. Eller så fångar jag ett blekt novemberljus som träffar min dotters ansikte eller en bäck när solen står lågt. Allt handlar ljus och blir en ännu större utmaning när det mesta är grått och platt.

Häromdagen när det kändes lite extra tungt efter dagar av regn och hård blåst hörde jag det där välbekanta silvriga lätet. Det tog sig igenom nordvästan och fyllde mitt bröst av glädje. Sidensvansarna! Äntligen hade de kommit till björken på gården. Jag skyndade mig in för att hämta kameran och sprang ut igen i träskskor på fötterna. Så för ett ögonblick sprack det uppe och solen sken bakom det allra sista av de gula löven. Det spred ett vackert ljus på sidensvansarna en liten stund innan ögonblicket var över.

Men den lilla stunden och att sidensvansarna kommit var en av alla de små sakerna som gör senhösten lite lättare.