Skalet levererar

Kan inte säga annat än att Vemdalsskalet spår levererar. Första gången jag åkte milspåret 2010 på skalet blev jag förälskad. I kuperingen, i omgivningarna och vyerna. Undrade då varför jag inte åkt där innan med tanke på att jag faktiskt inte har bott så långt därifrån. Skalet, Storhogna och Klövsjö var förr lika med slalom. Nu föredrar jag längdskidorna.

I dag blåste det lite lätt nere vid spårcentralen, blev lite bättre ju längre upp vi kom. Fina spår och lättåkt. Ett sagolandskap med snötunga granar. Det är inte svårt att bli salig, inte svårt att få känslan att jag åker inte hem något mer.

I dag funkade skidåkningen bra. Borta är känslan av att vara bambi på hal is. Diagonalen sitter som den ska, jag glider långt och åker avslappnat. Blir inte så trött. Stakningen finns där. Dock saknas ännu den där riktiga uthålligheten på skidor men den kommer! Det är trots allt bara början av vintern ännu.

Bara för att jag kan så bestämde jag mig för att dubbelstaka de sista 3 km bakom Hasse. Så varje liten stigning kändes vil jag lova! Men ge upp? Ligger inte i min natur. Armar och mage var som slarvsylta när jag äntligen gled fram till bilen. Skön känsla. Strax över 2 mil, klart godkänt!

 

Bara för att vi kan så blev det en kvällstur i elljusspåret nere vid Katrina, Klövsjö. Med pasta och köttfärssås i magen och en stund på sofflocket var kroppen på gång. Det hade blåst upp rätt bra så de spår som fanns var rätt igensnöade. Jag agerade spårmaskin med Hasse på släp. 2 varv enbart diagonalande känns lite i ljumskarna nu!

Nu vankas middag, ryggbiff och rotfruktsgrtäng, lite vin så klart och en varm bastu. Livet är enkelt i stugan i Storhogna!