Skidintervaller i fyra akter på årets första dag

I går på årets första dag bestämde vi oss för att höja ribban lite i vår gemensamma skidträning. När vi åker tillsammans blir det ofta distanspass i samma tempo. Vi gör kanske några ryck eller trycker på lite extra uppför. Men för det allra mesta åker vi omkring och tittar på träd. Inget fel i det för de långa lugna passen fyller sin funktion. Intervaller på skidor har jag skött i min ensamhet och Hasse har aldrig kört kontrollerade intervaller på skidor förut.

Vi har ju under hösten utfört våra cykelintervaller tillammans och det blir lite roligare med sällskap och framförallt tar man i lite extra. Vi har ju haft våra små träningstävlingar på cykel, som Torvallatrampen i somras.  Det som ger så mycket för två som inte ger sig. Både mentalt och träningsmässigt.

Så vi omsatte lite av det tänket att jaga varandra under kontrollerade former till skidor. Valde ut den 2.3 km långa toppslingan på Katrina som intervallbana. 4 stycken varv  på tröskelpuls och 4 varv att lugnt åka runt och hämta igen sig. Uppvärmningen skulle få bli den långa slakmotan upp till korset. Runt 16 minuter.

Toppslingan har fungerat som intervallslinga tidigare när jag stakat mig runt i 8 minutersintervaller. Inte kuperad men med en lite brantare backe och naturliga små höjdskillnader. Backen skulle bli starten av intervallen och en vattenflaska mitt riktmärke för målgång.

Den första intervallen känns kroppen alltid som starkast. Så där att jag glömmer bort att jag ska upprepa lidandet tre gånger till och att det är rätt klokt att inte gå ut för hårt. Att det skulle vara tröskelpuls försvinner i samma ögonblick som jag vänder mig om tittar bakåt och ser att jag har några meters försprång. Ha! Sedan stressnivåer långt över det hälsosamma när jag inser att jag inte kan skaka av mig honom utan han hänger kvar som en igel i ryggen. Dessutom ska det passeras lösa hundar och jag försöker att lugnt och sansat förklara att det är bra om hunden hålls kopplad eftersom jag inte vill köra över något stackars djur på årets första dag. Efter halva varvet tänker jag att det inte finns en chans att jag ska ge mig om jag så bara ska ta hem en av fyra intervaller. Det funkar och jag glider in som segrare.

Den andra intervallen är jobbigast mentalt. Jag vet ju precis hur jobbigt det är och hur ont det gör i kroppen. Framförallt när jag inte får till tekniken när pulsen är hög och jag är jagad. Jag tar backen igen och skapar några meter till min fördel. Så börjar hjärnan skrika lite försiktigt, det är inte roligt när det gör ont och är obekvämt..eller hur? Slå av en liten stund och titta på träden. NEJ inte då. Han andas ju för tusan i nacken på mig. Efter halva tiden vill jag kräkas men det är lugnt skidande människor omkring mig och alla ser så glada ut. Jag ler lite och försöker se ut som jag faktiskt bara är ute och åker lite snabbt i dag och inte är jagad och vill till varje pris vinna över min sambo. Sånt håller vi inte på med vi är vuxna människor. Ha etta igen!

Den tredje intervallen som på något konstigt vis är den allra starkaste. De första 5 minuterna. Jag är full av självförtroende och tänker att Hasse borde rimligtvis vara lika trött som jag.  Tar jag den här kan han få ta den sista eftersom jag troligen aldrig kommer runt ett fjärde varv. Tekniken är lite bättre och jag trycker på och tänker att jag är starkast idag. Tills det blir motvind och jag sjunker som en sten mentalt. Ett cresendo i huvudet om att det är vansinnigt att köra så hårt, man ska inte ha ont, stanna titta på träd. En sekund gör inget, inte 10 heller. JO eftersom jag nu lyckats skapa ett ganska stort avstånd vore det synd att det ska ätas upp direkt. Sista metrarna slänger jag en blick bakåt och ser ingenting. Han är avhängd. Hepp.

Fjärde intervallen där det bara handlar om att överleva. När jag vet att det om nio minuter väntar skön nedvarvning, lugn åkning och soffläge när jag kommer hem. Överpeppad hoppskejtade jag mig nästan uppför backen och ligger plötsligt med ansiktet ned i den hårda skejtbädden. En klassisk faceplant. Vad tusan hände? Hasse, snäll som han är kommer förstås fram och frågar hur det går. Ryter att han ska gå om, vi tävlar ju. När han väl gör det blir jag arg över att han ledde och trasslar mig upp och försöker komma i kapp. Stumma armar och ben men han får inte ta det sista varvet. Inte en chans. Nu spelar det ingen roll hur ont det gör. Bara komma i kapp. Jag ger mig inte, frustande och snorande sprattlar jag förbi i en liten slakmota och tänker att om jag försöker hålla mig i mitten av skejtbädden kan han inte komma om. Fair play? Aldrig det här blodigt allvar. Ger sig Hasse? Inte alls. Han flåsar mig i nacken och klapprar snart på mina skidor. Med några meter tar jag hem sista varvet och vi hänger en lång stund på stavarna.

Så stoppar vi undan tävlingsshornen, ger varandra en high five för väl utfört arbete och berömmer varandra. Vi var oerhört jämna och fick till en grymt bra intervallpass tillsammans. Njuter av att få åka så sakta det går ett extra varv och de sista 4,5 kilometrarna ned till bilen. Stumma och trötta men riktigt nöjda. Säger att det här gör vi om och har redan glömt bort hur galet jobbigt det är att kliva ur bekvämlighetenszonen.