stora ätardagen

Min kropp lever sitt eget liv, hamstar och svälter med jämna mellanrum helt utan tillåtelse, ett arv sen grottmänniskan månne?

Efter gå-in-ivägg-turen på cykel till Stugun försvann hungern, nu helt plötsligt kan jag äta dygnet om. Vaknar vid 5 på morgonen vrålhungrig, halvt sovande i köket står man och funderar på om det finns nåt att äta och om man orkar ta nåt att äta egentligen.

Nu har det varit intensivt pluggande, mycket träning, många timmar blir det på cyklen, fast ändå inte så extermt mycket ändå iof, kräver väl en hel del energi. Vilodagar känns numer även som ätardagar med ett par powernaps i soffan.

Hade tänkt att passa på att cykla i dag, men vädret kändes inte så lockande, vissa dagar är jag finväderscyklist. For i stället in på fristilen och körde ett pass styrketräning, kunde faktiskt öka ett par kilo både på latsdrag och rodd för baksida axlar. Jag hoppar numer den tunga benträning jag har kört i vinter, har kvar utfall på balansplatta, cyklingen ger mycket ben istället.

Jag såg i speglen i dag att cyklingen tar mycket på överkroppen, mina armar har blivit betydligt mindre, muskelmässigt, nu ser de nästan deffade ut, på nåt kosntigt vis, lite så där småsega, inte så snyggt för jag har gillat mina armar förut. Lyxproblem va? Samtidigt är väl inte en massa muskler att släpa omkring på optimalt om man vill bli snabbare uppför? tja det löser sig.

Ska snart hoppa i säng, grand finale närmar sig, i morgon blir det en heldag i stan, först handledarmöte och sedan skrivande, skrivande och skrivande. På tisdag senast ska den slutgiltiga uppsatsen skickas i väg. Hinner vi?