Svarta boken

Jag har en jättefånig grej som funkar bra för mig. Min svarta bok. Att den just är svart har inget med saken att göra, det fanns nämligen ingen annan färg i bokhandeln. Helst skulle det vara en liten cykel på framsidan.

Jag har massor av nojjor. Får dippar där självförtroendet sjunker som en sten. Tycker allt för ofta att jag inte gör så mycket bra. Är lite lagomt mesig och har svårt att sträcka på mig när jag är bra. Tycker i bland att jag inte är tillräckligt stark, snabb eller duktig. Tänker att det är fånigt att jag ”håller på att tävla å så där, vem tror jag att jag är?” Kan känna mig plufsig och inte se vältränad ut som jag borde vara eller snarare tänka att andra tänker så. ”Hon som tränar så mycket borde väl se lite mer fit ut va?” (Ni hör ju vad löjlig jag är)
Kan i bland bli nervös när jag ska köra mina klasser på Fristilen. Tänk om ingen kommer eller tänk om deltagarna slutar att komma? Jag är en uppskattad instruktör och levererar både genomtänkta och grymma klasser även om jag i bland funderar på att deltagarna faktiskt betalar för att köra mina pass, hjälp kan jag tänka.
Eller så har jag en kass dag på jobbet med mycket kritik och svåra beslut att fatta. Att ta jobbiga samtal, möten eller ge negativa besked vilket mitt jobb innefattar. Sådana gånger är det lätt att känna sig liten.

Jag gör ju massor av bra saker, det gäller ju bara att påminna sig själv om det.  Jag är ju en grym morsa, bra på att teckna och fota (här räknar jag nu inte med instagrambilder), bra på bak osv. 
Men det är lätt att bli fartblind när livet rusar på och den rastlösa själ som jag är bara letar efter nya kickar, nya utamningar och saker att göra. Att jag genomfört en Svensk klassiker är stort, jättestort, likaså mina 5 vätternrundor, mina 3 öppet spår och de två långloppscuper jag har bakom mig, bland annat. Det kräver ju lite och jag har ju genomfört det men kan i bland ändå inte känna att jag faktiskt är bra. Som tur är infaller inte dessa svackor så ofta längre. Jag inser ju att det är slöseri med tid att tänka på vad andra kan tänkas om mig. Om de ens tänker något. Ni fattar nog.

Därför är min svarta bok jättebra. Den bär jag med mig tillsammnas med färgpennor, i handväskan, i gymväskan och den ligger bredvid datan hemma. I den skriver och ritar jag ned tankar, ideér som poppar upp, saker jag vill göra och det beröm och kloka ord som jag får. De två sista är de viktigaste. 
På papper blir orden på riktigt, de försvinner inte eller förvrängs. De finns kvar. Att bläddra igenom och minnas och sträcka på sig när motivationen sjunker eller negativa tankar börjar ta över det hjälper faktiskt. Att upptäcka att jag faktiskt hade rätt många idéer eller inte heller dumt, när de får ligga och mogna lite blir de ännu bättre.

Boken hjälper mig att tycka bättre om mig själv och dipparna är inte längre så djupa som tidigare. Det är ungefär som att säga åt sig själv i spegeln varje morgon att man duger. Visst det känns lite fånigt men det handlar om att hitta sätt som funkar vilket detta gör för mig. Likväl som att jag i bland kan bläddra igenom tidigare blogginlägg och fatta att jag i bland uträttar rätt stora grejer!