Tangerat skidpremiärrekord

Kan man säga så? Det kan man säger jag. Det blev rekordtidig skidpremiär för oss, eller rättare sagt ett tagnerat rekord. Jag gick igenom min blogg och fick ta mig tillbaka så långt som till 2016. Då skedde vår skidpremiär den 5 november i ett snöigt Storhogna. Det var också premiär för den första i raden av omdragning av Storhognas skidspår. Inte till det bättre ska ärligt sägas utan till det sämre med betoning på sämre. Men hursomhelst var vi som barn på julafton då och dessutom var det så pass bra spår att jag åkte på mina klassiska finskidor.

I dag den 5 november stapplade jag och Hasse oss igenom säsongens första skidpass. Det har kommit stora mängder fluffig snö och först ut runt stan att spåra blev Brunflo. Det var spår redan innan helgen men vädret såg inte så bra ut. Nu har det töat lite och snön sjunkit i hop en smula. Perfekt för skidspåren så här tidigt.

Vi hade som vanligt inte orkat lägga på skyddsparaffin i våras även om vi som vanligt tänkt att göra det. Mina finskejtskidor har jag inte ens tagit bort lappen som satt på efter att de lagades i våras. Jag bröt av ena spetsen på Storhogna på senvintern och lämnade in dom för lagning. De gamla skejtskidorna gick långt in på våren i smutsigt före. Men lite borstning brukar lösa det mesta om man inte är så kräsen. Och det är inte jag första gången på säsongen.

Med nyborstade skidor åkte vi med överraskande bra glid två varv i Brunflo. Jag hade svårt med balansen och kände mig som bambi på hal is. Eller som räven i sången, än slank jag dit och än slank jag hit…Men efter några kilometer började jag få fason på balans och kropp.

Precis om alltid fick jag den där lyckliga varma känslan i bröstet över att få åka bland snöulliga träd på skidor. En känsla av att vilja snurra varv på varv i oändligt med timmar. Veta att jag har hela vintern framför mig att skidåkning. Ungefär som jag känner de första cykelturerna på stig om våren.

Det enda smolket i bägaren är hand och knä. Handen vet jag att jag måste träna upp styrka i för att det ska gå att skejta. Staka fungerar bättre. Det är inget mer än att bara göra. Däremot bekymrar knät mig. Precis om under förra vintern får jag ont. Framförallt när jag går på tvåans växel. I dag gav jag upp skejtandet efter 7 km då det gjorde rejält ont. Stakade resten.

Nog för att jag tycker om att staka men jag vill kunna variera med skejt. Jag har en aning om att det kan bero på IT-bandet, senan på låret som är spänt och kort. Det i kombination med att jag behöver stärka upp lår, säte och höft skapar kanske smärtan. För det ska ju inte vara något fel på knät, det är ju helt sedan 3 år. Men jag har en app i telefonen där jag har ett specifikt program just för den där senan. Jag körde det när jag kom hem och fick massage av Hasse. Som med handens träning, det är bara att göra för att vintern ska bli trevlig.

Jag funderar på att toppa den här premiären med att ta mig Löfsåsen efter jobbet i morgon. Staka uppe på myrarna. De har dragit alldeles nya fina spår där. Det kan bli fint!

6

2 Comments

  1. När man ser detta underbara vinterväder så tar man sig en rejäl funderare varför man bor i Skåne där vi, om vi har tur, får snö 1 eller 2 gånger om året haha! Älskar att köra skidor så man borde kanske flytta 🙂 Hur långt brukar ni i vanliga fall köra när ni ger er ut på en tur ?

    • Å andra sidan har skåne säkert stora fördelar jämte Jämtland! Fast kanske inte om man gillar skidor haha.
      Vanligtvis brukar jag vara ute allt från en timme till tre-fyra beroende på vad jag har tänkt att träna. Iof så kör jag inte distanspassen riktigt ännu, kroppen måste vänja sig lite med skidåkningen innan!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: