The bottom is nådd och jag på väg upp


”Stoppa mig snälla, stoppa mig när jag duger”

Copypaste från husguden Winnerbäck. Han har kloka textrader. I bland passar hans musik som len bomull i öronen.

En selife fån arkivet. En dag i somras när det var rätt najs att cykla.

Just nu får jag hantera mig varsamt. Gjord av sköraste porslin. När minsta motgång blir enorma hinder är det varningssignal. Hej du, nu tar du det lite lugnt. Tröttheten varit enorm och tålamodet en mm långt. Häromdagen var botten nådd. Deppmuggen kunde visserligen suddas ut men på topp har jag inte varit. Jag slocknade i sängen när jag kom hem. Hasade sen runt som en sengångare hela kvällen och funderade över livet.

Så som jag så fint säger till andra att allt måste vara i balans för att saker och ting ska fungera säger jag sällan till mig själv. Det går fint att dundra på när det stämmer men inte när det fattas pusselbitar. Ni som läser Hasses blogg vet att hans mamma inte mår bra. Det tar på oss alla i familjen. En oro som aldrig riktigt släpper taget.

Jag brukar vara rätt stresstålig. Lever efter mottot att allt ordnar sig så småningom. Är ambitiös vilket är en bra egenskap i vissa situationer och mindre bra i andra. Jag behöver egentligen inte stressa upp mig över att min nya cykel kommer mycket senare än tänkt, jag kan ju inte göra något åt det. Jag behöver inte heller alltid vara mitt klockrenaste jag på jobbet, Tvätthögen får växa i bland, att det är ok att jag inte orkar träna så mycket som jag skulle vilja.  Att jag faktiskt inte behöver göra det inför Billingen. För där klämmer en liten sko och skapar stor stress.

Jag tappar ju bort glädjen. Glädjen som finns på bilden. När jag får sprätta på stigar och njuta av att cykla. När jag får trampa racer och inte tänka på något. Jag behöver inte alltid slita med jobbig mjölksyra på trainer i mitt vardagsrum. Det behövs också men inte alltid, inte jämt och inte för att stressa fram en form som kommer att komma allt medan jag tävlar i sommar.

Det kan vara en hårfin gräns mellan att vara tränad och övertränad. Mellan ambitiös och på väg mot väggen. Mellan träningsglädje och att känslan att borde/måste/ska. Mellan att engagera sig i jobbet och sen tappa koncentration och glömma saker. Det är viktigt att ha med sig det och uppmärksamma när kroppen börjar protestera och man balanserar på den där sköra tråden. Kroppen är egentligen fantastiskt duktig på att vilja göra sig hörd men synd så att det är lätt att ignorera den. Hålla med kroppen och väga säga nej i bland, oavsett om det handlar om träning, vikariera på pass eller nya uppgifter på jobbet.

Som överskriften säger så är jag på väg upp. Kravlar upp efter att ha klättrat över hindret, klappar av mig dammet och går vidare.

Summa summarum, ta hand om dig, ingen tackar dig den dagen du inte orkar mer. Så krasst är det.

0

15 Comments

  1. Och vi är inne i April vilket betyder att i slutet på månaden så tar vi våprt pick och pack och drar till Spanien för att solskenscykla, det är bra för kropp och själ!

  2. Kram och ta hand om dig. Som sagt gränsen mellan att vara tränad och övertränad är hårfin. Har själv varit där. Inget roligt alls… Man får inte glömma glädjen. ♥

  3. Nej, det är ingen som kommer tacka en för en fin insats när man gått in i väggen. Bromsa i tid, och hoppas du (ni!) hittar tillbaka till glädjen. Obs. Kramas mycket! Sjukt underskattad grej, det.

  4. Jag vill också kramas!!!!

    Nej, ingen kommer med blommor och tackar när du är utbränd. De ersätter dig bara med någon annan. Ta hand om dig själv, ingen annan gör det (utom din familj då.. kanske…)

  5. Viktiga saker det här med kramar Bruse!
    Tack, kloka ord! Jag ska det.
    Tagga ned och och inse att jag inte kan rädda världen alla dagar.

  6. Bästa du, ta hand om dig. Jag har varit inne i väggen och den var kall och hård och ensam och jävlig och jag orkade inte cykla alls. Försök cykla för att det är kul, träna för att det är kul, kramas, andas, fokusera på det som gör dig glad och stark och tillåt dig att vara liten tillsammans med människor du litar på. Man behöver inte vara så galet bäst jämt! Prestationsångest kan vara nyttigt i små doser men för mycket är svårt att hantera, det bara bryter ned. Skickar världens största digitala peppkram!!!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: