Tjärnen på Märkesstenshogna

Jag såg en uppdatering på Instagram från tjärnen på Märkesstenshogna för många år sedan. Fjället man har på sidan om sig när man går ned mot Samevistet här på Storhogna. Den där tjärnen väckte min nyfikenhet trots att den egentligen inte är särskilt speciell. Men den ligger helt borton stigar eller leder och kräver en del vandring för att nås. Oftast brukar ju också de allra finaste upplevelserna vara just de som ligger bortom de vanliga vandringsstråken.

I ett år har vi varit på väg men inte kommit längre än till myrarna nedanför och upp på kanten av den första toppen. Vi planerade att ta med tältet den sommaren när skogsbränderna härjade omkring oss. Den gången avstod vi eftersom det var så mycket rök i luften. En annan gång var vädret för tjurigt och en tredje gång lockade hjortonplockning mer.

I helgen blev det äntligen av. Vi hade planerat en längre dagstur med förhoppningen om att ta oss upp till tjärnen. Vi skulle ta en fika där och gå hem igen. Sommaren hade också kommit på tillfälligt besök och lovade solsken och lätta vindar.

Vi hade packat ned rejäl lunch och en stor termos kaffe. Vi tog också med två hinkar om det skulle visa sig finnas mycket hjortron på vägen dit. Strax efter nio parkerade vi bilen vid Storhogna Högfjällshotell och gick leden mot Samevistet. i var ensamma på fjället så när på ett par med hund. När vi vek av sommarleden strax innan den går i hop med vinterleden var vi alldeles ensamma. Vi tog sikte på toppen framför oss och plockade lite bär på vägen. Det första kaffestoppet blev strax innan den första av två toppar vi skulle ta oss över.

Vandringen var inte den enklaste. Fjällen häromkring består till största del av blockterräng och det är påfrestande för fötter att gå. Det tar också tid. Men belöningen är stor när man får se andra delar av de fjäll som man känner så väl.

Efter nästan 3 timmars vandring med paus och bärplockning inräknat skymtade vi äntligen den lilla blå tjärnen i en svacka på Märkesstenshogna. I fonden reste sig Oxsjövålen majestätiskt och i svackan var det varmt med en lätt vind.

Vi tog en lång paus. Åt lunch, drack kaffe och vilade en stund med ryggsäckarna som huvudkudde. Här fanns ingen täckning på mobilen vilket var skönt. Jag sa till Hasse att här var vi helt onåbara. Något man sällan är numer.

När klockan började närma sig eftermiddag packade vi hop och gick hemåt. Samma väg som vi kom och med välfyllda hjortronhinkar och trötta fötter. Vi tog det sista av kaffet i termosen ute på en av de stora myrarna och konstaterade att det fortfarande finns så mycket att upptäcka efter så många år är. Det finns också platser som känns orörda och ensamma bara man kommer lite utanför lederna. Fler toppar att besöka, fler tjärnar att leta efter och fler ställen där man är onåbar och kan vila huvudet mot sin ryggsäck.

Testa! Ta sikte på en topp, packa med dig fika, förstärkningskläder och ge dig av på ett litet äventyr. Det behöver inte vara lång vandring eller högsta toppen. Däremot bör du berätta var du ska och hur länge du ska vara borta, speciellt om det är dålig mobiltäckning.