Tjurruset 2013

En liten racereport är på sin plats. Har varit magert på den fronten denna sommar. Så varsegod!

Uppladdningen inför detta års Tjurrus blev väl inte som det var tänkt. Dels har träningen uteblivit och att bila ned samma dag är inte optimalt för benen. Men jag hade faktiskt några kilometer mer i benen än året innan, alltid nåt.

Vi kom ned till Tullinges flygfält i god tid. Det regnade och var rejält kyligt. Av banbeskrivningen innan förväntade jag mig en blöt och jobbig tur i löparskorna. Och så skulle jag ju få springa en del på Lida Loop-banan!

Mitt sällskap var peppade. Första gången för Magnus, vi andra tre visste vad som skulle vänta oss. Bra eller dåligt är ju relativt.
Vi kollade in målet och där väntade krypande under ett hinder innan de sista metrarna innan målportalen. Kul tyckte jag medan de andra var lite mer skeptiska.

Anna hade bestämt att vi skulle stå i startfålla 2. Snabbgrupp och lite press att åtminstone inte börja stoppa upp fältet redan i starten.

Efter lite förvirring innan start med borttappade bilnycklar kunde vi ställa upp oss och värma upp till Friskis och Svettis. Vifta lite med armarna och försöka glömma att jag behövde besöka buskarna och peppade mig att inte släppa Anna under loppet. Och så bar det i väg och efter ett par meter stockade det sig för att sen spricka upp när vi passerade första åkern.

Det kändes riktigt bra i kroppen. Stark och trippade på i skönt tempo. Vi hade bestämt att gå ut lugnt och försöka hålla i hop.

Första kilometern gick snabbt och var inte speciellt svår. Motionsspår i stort sett. När vi nådde startplatsen för Lida Loop kom det första lilla hindret. En bäck och här plockade vi löpare efter löpare som försiktigt sprang för att inte blöta ner sig. Vänta bara tänkte jag, det är ju Tjurrus!

Blöta blev vi med råge strax därefter när vi kom ned till sjön. Vadning i midjehöjd i svinkallt vatten. Fanns liksom inte tid att hinna bli rädd. Inget doppa tårna. Rakt ut och fortsätt framåt. Musklerna blev stela och det mesta nedan för naveln tappade känslen. Vi är i gång tänkte jag när slalombacken avlöste vattnet. Anna trippade upp medan jag försökte gå kontakt med benen.

Väl uppe nådde vi de där snabba grusvägarna man börjar Lida Loop efter starten, en härlig nostalgisk känsla att springa, nåja lufsa fram på.

Vi hade tappat Malin och Sandra strax före vattenhindret och medan Anna besökte buskarna kom de i kapp. Glada och pigga.

Sen följde grusvägslöpning i vad som kändes som en evighet. Det blev några små avstickare på stig där vi fick gå när löpare framför stoppade upp. Så höll det på och jag började bli lite uttråkad. (Men det var inte alls som förra året, en bra effekt av att välja fel startgrupp). Undrade när alla hinder, träsk och lera skulle komma. Här började mitt högra knä göra ont.

Strax innan 5 km nådde vi en lång åker och underlaget var snällare mot knät. Vi höll god fart och komma under 1.30 började kännas inom räckhåll.
Sen började vänster knä göra ont och jag bet i hop. Inte tänka bara springa. Uppför gick det bättre och när vi vek av in i skogen för att passera en och annan bäck släppte smärtan.

Strax före 8 km hörde vi att nåt var på gång. En liten kille på cykel informerade om oss det kommer backe när vi sprang längs med ett grustag. Och visst var det så! Det var en mäktig syn att se ett radband av löpare ta sig upp från botten av en gigantisk sandgrop. Anna gick i gång och deklarerade att vi skulle springa upp. Jo visst!

Jag kom väl upp 20 meter innan mjölksyran sved i varenda liten muskel i benen. Sprang nåt steg innan jag insåg att jag tog mig snabbare upp gående. Detta var höjdpunkten på hela banan. Tänkte mot slutet att det var lite löjligt att jag skulle gå i mål ren. Då visste jag inte vad som väntade.

Strax innan mål kom den beryktade bäverdammen. Det var inte en liten sån. Jag gled ned i första vattengropen och greps av panik när jag fick andnöd av kylan. Greppade tag i ett snöre och försökte att ta mig framåt. Bottnade i allafall här. Tog mig upp ur vattnet och så ned i nästa. Här valde jag fel väg och såg hur Anna lätt och ledigt tog sig framåt medan jag gjorde något tappert försök att simma. Kroppen var i chock och jag kippade efter luft, skrek av ilska och fick äckligt brunt vatten i mun. Kravlade mig fram där jag kunde. Otäckt på riktigt och en befrielse att få fast mark under fötterna. Försökte spurta i kapp Anna och var precis i kapp när det skulle krypas under hindret. Det gick lite för fort fram för mig jag dundrade in med huvudet i järnrören.

Sista lilla biten till mål stapplade jag fram och kände en liten besvikelse över att det inte var värre än vad det var. Hade förväntat mig något riktigt extremt. Banan skulle ju även hålla för en omgång löpare till dagen efter så ok för att det inte var lika mycket lerhål som i fjol.

Men skitig blev jag, från topp till tå. Barnsligt nöjd över att sprungit snabbare än i fjol. 1.19.58 stannade tiden på! Nu är det ju svårt att jämföra tider eftersom banan aldrig ser likadan ut men ändå!
Malin och Sandra imponerade stort och tog sig under 1.30. Magnus gjorde ett kanonlopp och kom in på 1.30 och verkade gilla sista hindret!

Hasse fick tyvärr bryta efter 17 minuter på banan. Tråkigt.

Ett genomfört Tjurrus ska ju firas ordentligt, så en god burgare på Olearys och en ännu godare öl till det blev en trevlig avslut på en riktigt rolig dag!

Och visst blir det en repris nästa år. Det finns pontential att kapa tiden lite till. Till och börja med kan jag ju löpträna lite!

Har du inte provat tveka inte! Det är löpning när det är som roligast. En stor lekstuga för vuxna:-)

Ingen som har tips på nåt liknade men än värre som jag kan sätta tänderna i?