Trainer, ett lyft för humöret

Jag har haft en downperiod, eller har väl fortfarande. Gnällde ju lite om det häromdagen. Årstiden var det några som sa, visst är det så!

I fredagskväll kom jag på ett nytt ord för min opepp, cykelidentitetskris. Betyder väl ungefär att jag inte vet om jag är asfaltsbrud på kolfiber, skogsmulle i tävlingsdress eller helt enkelt solskenscyklist på båda mina tvåhjulingar.
Sen att jag leker skidåkare ett par månader om året, försöker springa leriga lopp och målar upp cykelklädje i spinningsalen gör det hela lite mer förvirrande.

För att råda bot på träningsdeppigheten slängde jag i på en gammal DVD från tiden som RPM-instruktör. Release 45, där de sitter i cykelkeps. Direkt kom ett stort sug efter min kära lvg-hoj, Fujin, skönheten som nu har stått parkerad på vinden, ovårdad och åtsidosatt. Ville cykla på en gång, vilket är svårt i februari med smala racerdäck och dessutom fortfarande inte frisk.

I går blev det famlijedag, först en stor fika på Thörnes (bra för själen), strosande på stan och införskaffade en ny duk till köksbordet och en skidmössa som kommer att göra mig ruggigt snabb från Sälen (Helena min namne som spinner för kung och fosterland och skidar ännu värre inför vasan fick nämligen en trimtexmössa från Axa som hon konstaterade gjorde henne snabb, jag tror på det!). Avslutade sedan dagen med att baka sjukt god pizza och se på Sagan om ringen. Jag började återvända till livet.

Och så idag kom det stora lyftet för mitt humör! Dels är jag pigg som en liten mört (nåja) och kunde glida igenom 16km spåret i Ås tillsammans med Hasse. Hade kanonskidor och pulsen låg stadigt låg, hej för distanspass utan ansträngning! 16,6 km och 1.19 timmar kändes bra.

Och så mina vänner, det bästa…Hasse hämtade ned min kära Fuji! Min ägodel, bästa och trognaste kompis sedan -08. Skönheten fick lite omsorg och kärlek i badkaret och monterades upp på traniern.

Jag fick smyga ned fötterna i mina sköna landsvägsskor vilket nästan kändes som första gången. Pluggade i mitt nya spinningpass och trampade på lätt belastning för att bara kolla av att jag tänkt rätt och att jag kan hålla takten. Under tiden drömde jag mig bort, genom vätternrundorna jag har avverkat, asfalten, svetten och pirrande känslan i kroppen. tänkte på Siljan, alla fikaturer med utsikt över Bydalsfjälllen på våren, vita toppar gröna ängar, Härkebacken och de där första åren som cyklist.  DÅ började glädjen komma tillbaka, på riktigt!

Så där fånigt leende efteråt med glädjepirr i magen över att få sitta på en racer, på min cykel. Så härligt har inte 56 min på en trainer varit förut, kommer väl troligen aldrig bli.