Cykelvasa och fjällmaraton- eller en släng av bristande självinsikt.

Vad ska vi börja med? Cykel eller Axa Fjällmaraton?

Vi börjar med cykel. Det minst galna men ändock med lite hjälp-herregud-hur ska det här gå. Det är ju cykelvasa till helgen om det är någon som har missat det. 95 km mellan Sälen och Mora. På lördag blir det min andra resa på cykel längs den längre sträckan. Vintertid har jag ju skidat ett par gånger. Jag har ju sagt att jag aldrig mer skulle åka cykelvasan eftersom det i mitt tyckte är lite för mycket grusvägsrally över det hela. Men alla kan ändra sig och när Hasse började prata om att åka fort mellan Sälen och Mora triggade det igång ett litet sug hos mig och vips hade jag anmält mig. (Det är inte ett bra beteende det här med anmälningar lite förhappandes till lopp vilket jag återkommer till det sedan) Nu när jag ändå anmälde mig ville även jag åka riktigt fort. Så jag har försökt att seeda upp mig lite i startleden och önskat lite i smyg att jag skulle nå tävlingsleden. Inte för att jag har något att göra i toppen av damklungan. Nej lite uns av självinsikt har jag. Men det hade varit så roligt att lyckats träna upp den kapacitet som krävs för att kunna cykla så bra att mina tider räcker till det. Det hade varit häftigt att få starta tillsammans med så grymma tjejer. För enkelt är det inte att ta sig till tävlingsklass som tjej i cykelvasan och seedning är helt rätt tycker jag. Jag har ju kämpat rätt friskt under våren och sommaren och lyft min cykling ganska mycket om jag får framhäva mig själv lite. Var därför rätt nöjd ändå med fålla 5. Ett stort steg framåt.

Men så nu ett par dagar innan loppet får jag reda på att jag får starta i led led 4 vilket är tävlingsklass! Det har ramlat in ett mejl i inboxen om att damer i led 1-4 erbjuds att starta tillsammans i led 1 bakom elitherrarna. För damer i starled 2-4 gäller det att vara i tid till starten för att få en garanterad plats i det gemensamma ledet. Först studsade jag omkring lite på kontoret i eftermiddags med massor av lyckokänslor i magen. Häftigt, så häftigt att det står tävling i mitt startbevis. Sedan efter en stund och lite eftertanke kommer den där känslan av att jag kanske inte riktigt platsar där framme bakom herrarna med ett gäng grymma elittjejer och ett par urstarka veterandamer. Att jag kanske tagit lite vatten över huvudet och bör göra en reträtt nedåt i startleden och ställer mig där jag ska stå, i fyran. Fast samtidigt så tänker jag att det är just häftigt att få chansen att starta tillsammans med damcyklister som jag inspireras i massor av. Att åter få möjligheten att starta tillsammans med tjejer som på Långa Lugnet. Sedan att jag troligen blir avhängd rätt snabbt och omåkt av herrar från starleden bakom inte gör så mycket. Inte heller att det säkert är en och annan cyklist som tycker att jag är i vägen och tar upp deras plats. Sktisamma. I tävlingsklass hör jag i alla fall hemma!

Ska vi övergå till det som verkligen doftar avsaknad av självinsikt? Det som bilden i inlägget relaterat till och det där beteendet att anmäla sig till saker. 
Jo det är så här att jag precis har tryckt på anmälningsknappen och betalaknappen (som inte funkade och en nervös Helena fick spel och hennes sambo ringde till tävlingsledaren som lugnade med att det kommer en länk om en halvtimme annars ordnar det sig) till Axa Fjällmaraton den 6 augusti 2016. Haha. Det är sant. 2100 höjdmeter och 43 km. Beskrivningen är himla festlig. Se själva.

Bansträckningen tar deltagarna från Vålådalen över tre fjäll, Ottfjället, Hållfjället och det avslutande Välliste ner till målet vid Trillevallen. Banan är extremt krävande och bjuder på varierad terräng och tekniska partier. De 43 km och 2100 höjdmetrarna ställer höga krav på deltagarna och ger sluttider långt över lopp med liknande distans. Beroende av hur blött det är i terrängen kan även tiderna påverkas från år till år. Banrekorden för dam respektive herr ligger på 4:15:45 och 3:33:55.

Hur tänkte jag nu? Hasse har drömt om det här och bestämde sig rätt tidigt att ha fjällmaran som ett mål nästa år. Jag med mina knän insåg väl då när han började prata om det att det inte var så bra för mig. Jag bestämde mig för att agera träningskompis i stället. Så har det ju gått fint att springa fjäll och jag överaskad mig själv med att inte vara i så kass löpform ändå. Det kunde ha stannat där. Jag har sprungit tre mil som mest i mitt liv. Det var Lidingöloppet 2011 som inte kommer i närheten av 43 km tuff fjällterräng. Nu har jag något att bita i. För att liksom rädda upp det hela hade jag i alla fall så pass god självinsikt att jag tippade min tid till 6-7 timmar. Alltid något.
Det blir en spännande sommar nästa år. Men sluta cykla kommer jag inte att göra även om jag måste springa en herrans massa timmar under vintern, våren och försommaren. Men det är ju egentligen ett rätt angenämt bekymmer för min del!