Det här med att vara mörkrädd

Jag fick frågan en gång om vad jag allra mest rädd för. Det är egentligen inte så mycket som jag är rädd för på riktigt bortsett från att något ska hända de som står mig nära. Och så är jag rädd vara ute ensam när det är mörkt. Jag har varit mörkrädd i hela mitt liv och har nog trott att det skulle gå över i takt med att jag blev äldre. Men det har det inte gjort. När jag är ensam sover jag helst med en lampa tänd i lägenheten. Jag vill inte ha sovrumsdörren stängd eftersom det gör rummet mörkare. Jag har inga rullgardiner och drar inte för några persienner. Det är lite motsägelsefullt eftersom jag är allra mest rädd för att möta någon annans ansikte i fönstret. Men att inte mörklägga gör ändå att jag kan ha kontroll på något konstigt sätt. Att någon skulle titta in på mig i min lägenheten i stan är inte möjligt. Jag bor två våningar upp men det är ändå känslan att kunna vara iakttagen. I stugan är det svårt att vara ensam. Dels för att det är lätt för någon att titta in, kommer det någon upp på bron och så är det till mig personen kommer och inte bara åker förbi och råkar knacka på av misstag. I stugan är också mörkret mer kompakt än i stan.

Jag är däremot inte rädd att gå ute i mörker hemma i stan. Inte när det finns gatulysen och hus. Jag är inte heller rädd att bli påhoppad av människor. Det är något annat som skrämmer mig. Något som jag inte kan se i mörkret men som kan se mig. Att sova i tält mitt ute på fjället är inte roligt. Jag kan aldrig slappna av. Det är lite som känsla i stugan. Kommer det någon så är det till mig. Skogen är otäck i mörker. Jag vet inte vad som finns där. Går strömmen får jag panik. De första sekunderna är jag livrädd.

Det är orationellt och i dagsljus känns mina rädslor fåniga. Dagsljuset gör att inget känns särskilt skrämmande. Skogen är trygg, fjället likaså och ingen tittar in genom fönstret hemma i stan eller i stugan. Ett tält på morgonen är underbart.

Det här är något som jag jobbar på. Tar små steg framåt. För att vara mörkrädd har begränsat mig många gånger och framförallt när det handlar om att träna. Men vill man något riktigt mycket går det att göra något åt det tänkte jag.

De första pannlampeturerna på skidor gjordes alltid i sällskap av någon annan även om de var läskiga. För med pannlampa blir det verkligen kolsvart bakom en och svårt att uppfatta rörelser vid sidan om. Allt eftersom vågade jag ut själv men jag valde skidspår nära stan. Nära stadion och aldrig längre bort en halvmil. Såg alltid till att pannlampan var laddad så jag inte skulle stå i mörkret alldeles själv. Ju tryggare jag blev desto fler spår tog jag i ensamhet. Allt längre upp i Spikbodarna och lite längre bort i stugan. Men med hjärtat i halsgropen.

Jag vande mig också att cykla med pannlampa själv. Från att alltid ha sällskap till att göra det själv har tagit tid. Det har varit en procedur. Från stigar och rundor på nära håll och allteftersom lite längre bort. Nu är jag inte lika rädd längre. Jag ger mig ut själv och kan njuta av att få cykla och åka skidor i mörker. Jag är trygg så länge det inte händer något oförutsatt. Som att det springer förbi ett djur eller knakar för mycket i skogen. Varför åker du inte med musik var det någon som sa till mig en gång. Då slipper du höra saker. Jag skulle vara mer rädd med musik, för då tappar jag lite kontroll tror jag. Hör jag inte kan jag inte vara beredd.

Även om jag i dag njuter av pannlamperundor finns det tillfällen som jag tycker är läskiga. Jag vill gärna cykla eller åka skidor i områden som jag är trygg med. Som jag kan på mina fem fingrar i dagsljus. Nya områden kör jag helst inte själv. Jag kan sprätta till av ljud och rusa fram på skidor eller cykla riktigt fort för att komma undan något som inte finns. Allra bäst känns det fortfarande att ha sällskap. Det sitter fortfarande djupt mörkerrädslan och lampan är alltid tänd i lägenheten.

Foto: Hasse Gustafsson
3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: