Tränningslägerskänsla i helgen som gick

Förra vintern startade jag och min vän Sofie en tradition, Vi lät våra respektive ha en helg i från oss och tillbringade en helg i min stuga. Vi ägnade helgen åt skidåkning, god mat och stickning. En gång är ingen tradition men väl två! I helgen följde vi upp det och åkte ned till Storhogna med välpackade väskor, mat, lite vin, massor av godis och stickningar som skulle räcka.

Väderleksrapporten hade inte varit så uppmuntrande och vår backuphelg såg ut att bli en kall historia. ”Det kan vara dåligt väder på Vasaloppet” sa Sofie. Helt rätt inställning. Att det regnade när jag hämtade upp henne i Fugelsta i fredags struntade jag i.

Vi startade upp vår helg med en långsam jogg på skoterspår runt Storhogna. Jag som inte joggat sedan i höstas tyckte ändå att det var en fin ide att ta lite höjdmeter och tycka att en timme kändes som en lagom start. Men det var så fint i mörkret, kändes helt okej i kroppen och skönt att få jogga ur en arbetsvecka. Dessutom var det så längesedan jag sprang skoterspår, flera år sedan om jag minns det rätt. Då är det lätt att det blir lite mer än tänkt.

På lördagsmorgonen gjorde vi oss ingen brådska utan lät frukosten ta tid och tv:n stå på med långloppscupen. Ute var det grått, blåsigt och lite snö som kom och gick. Vi hade sett att spåren såg ganska bra ut när vi sprang förbi kvällen innan. I mörkret kunde vi inte avgöra om de var isiga men de såg rena ut från skräp. Det lovade ändå ganska gott även om jag inte räknade med kanonspår.

Jag hade lagt en tur som skulle ta ungefär de tre timmarna som Sofie ville vara ute. Vi skulle skejta från spårcentralen på Storhogna ned till Vargens skidspår, staka den längre slingan på 7,5 km och sedan skejta tillbaka till Storhogna. Med oss hade vi energi och en plan att stoppa i oss något varje halvtimme. Något som jag är så dålig på och går ofta tom. Jag vet ju att jag orkar mer och längre om jag ser till att fylla på.

När vi klev i spåret blev jag överraskad över hur fint det var. Perfekt skejtbädd för min del. Lagom hård och greppig och bara några som åkt innan. Glidet bra för en gång skull sedan. I lugnt tempo tog vi oss ned mot Skalet i motvind. Jag fick lite vårkänslor av de nakna träden och de få minusgraderna ute. Kroppen kändes ganska stark och det kändes så fint att få åka med en vän i de spår som jag tycker allra mest om.

Sesamkakor är inte dumt på vintern!

Vi stretade på i motvinden nere på det platta och öppna spåret vid Vargen, tog oss tillbaka till Storhogna plockandes höjdmeter. Varje halvtimme en fikapaus. När vi nådde Storhogna fick vi snurra ett extra varv på enkilometersspåret innan klockan slog över på tre timmar. Ingen av oss orkade skejta upp på toppen.

Hemma i stugan igen åt vi, drack kaffe, tog en öl, åt lite till innan middagen och tittade i kapp all den skidåkning på tv:n vi missat. Sedan ägnade vi resten åt kvällen till stickning och godis. Det är skönt med kompisar som gillar att äta! Det var lite träningslägerskänsla om vi bortser från vinet till maten. Eller äsch…lägerkänsla oavsett! Och en lyxig känsla att bara ägna tiden åt träning, mat och umgänge.

Vi tog en liten sovmorgon på söndagen och bestämde oss för att staka en kortare och lugnare tur uppe på Storhogna. Ute snöade det stora flingor och vi förstod att det skulle bli ganska tungt i spåret. Vi var också lite möra efter långpasset och jag hade träningsvärk i låren efter skoterspårsjoggen.

Trots snöfallet var slingan på toppen av Storhogna ändå ganska bra. Många hade kört innan oss och där uppe hade snöfallet avtagit lite. Sofie fick ta täten och bestämma fart och jag fått bestämma att vi skulle ta oss ned mot spårkorset på mitt av slingan för att staka backarna upp igen. Vi värmde upp med två varv och tog oss sedan ned för att staka oss upp igen. Sofie såg det som en rejäl utmaning och jag gav henne en liten extra backe att tugga i sig när vi vek av på en liten extra slinga. Med pannben och styrka tog sig Sofie upp för backarna. De är inte att leka med och alla stakar dom inte. Men vi gör sa vi till varandra när vi avslutade passet.

Vi passade på att äta upp rester, sticka och se på skidor innan vi åkte hem till stan igen. Träningslägret var slut för den här gången men en helg för att springa sommarfjäll är planerad och vem vet, kanske hinner vi någon mer skiddag innan vintern är slut. Vi får se.

4

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: