Utan sjuka ideal och pekpinnar

Jag har så mycket bra energi i kroppen just att det är svårt att veta vad jag ska göra av den.
Om gårdagen gick åt skogen så var det allt annat denna dag. Som Lina brukar uttrycka det, spinninghög. Så varsågod; ett nördigt spinninginlägg.

Men först: Eftermiddagen spenderades på OSD för föreläsning från lära för livet. ”Det är inte mitt fel att du inte fattar.” Jag tror inte jag skrattat så mycket på så länge, blandat med nära till gråt. Hur man blir en bra kommunikatör med Maria Lundquist och Erik Mattsson. Helt makalöst roligt, går inte att beskriva med ord, det måste upplevas.

Med en go känsla i kroppen skyndade jag till Fristilen, lite sen och lite stressad. Kliver upp på instruktörscykeln och känner att jäklar vad bra det här kommer att bli. Tittar ut över min fullsatta sal, möter förväntansfulla blickar. Vet att vi har nästan en timme i spinningsalen tillsammans. Det knottrar sig lite på armarna.
Vi drar i gång, mjukstartar, rätt lugn röst i början. I första sprinten ser jag att de flesta kör för rött. Från bakre raden till den främre. Mina ben är sprattliga och deltagarna är med på noterna, de svarar när jag pratar. Första backen känns i benen och många frustar redan.

Efter första återhämtningslåten kommer ett sådant tillfälle när armhåren reser sig rakt ut. Jag vet innan att shit det här blir tungt, 4 minuter,  8 stora moståndsökningar var 30 sekund. De som kört för mig förut uppmanar jag att våga vrida motståndsknappen ett halvt varv varje gång. Billy Idols sköna och manade röst tar oss upp. Jag ser Emma som sitter på andra raden, bredvid Emeli, de båda ler,  kör så hårt och jag ryser lite. Karin lite längre bak sliter med ett leende på läpparna. Maja, Fristilens grand old lady tjoar mellan frustningarna och Maria på första raden bara ler. Tomas och starka cyklist-Thomas kör som om det vore deras sista backe i livet.
Jag känner att det bränner i mina ben, peppar, manar på ordentligt och försöker räkna ned inför varje ökning med skaplig stadig röst. Som de sliter, som jag får dem att slita. Herregud tänker jag. Frågar om alla är med när vi har två ökningar kvar får ett rungande ja och så inför sista ökningen när vi ska stå upp kan man nästan ta på energin i salen. Vad alla vet är att det inte är slut, vi har en tung backe till, 2 klättringar innan vi rullar in på nästa raksträcka.

Det är sådana här ögonblick som gör att jag sitter där gång efter gång, älskar det jag gör och fortsätter. När jag kan se att de har utmanat sig, svettiga och nöjda. Lite starkare än förra gången. När jag känner att jäklar vad bra jag var i dag.

Veckans snackis, bloggaren som kom med ett av de mest idiotiska inläggen någonsin i mina ögon om Sats reklam, har lämnat en frän bismak i munnen. Jag har funderat och försökt att inte påverkas.
Men i det ögonblicket när passet nästan är klart ser jag bara människor som tränar, i vilket syfte kan jag bara gissa mig till. Men jag ser glädje i alla former och åldrar. I svettiga träningskläder, blött hår, precis som du och jag. Jag ser inte om de är där för att bränna kalorier, det är ovidkommande. Jag skulle kunna sälja in mitt pass på sjukt höga kalorisiffror, men det är inte det jag vill förmedla under de där 55 minuterna, det är glädjen i att träna tillsammans, få ge en utmaning och våga pressa gränsen för vad man klarar lite längre.
Jag skulle vilja sätta varenda en på en stor reklamaffisch, visa att träningen handlar om så mycket mer än att gå ned i vikt, vara snygg och väga 55kg. Visa den glädjen vi skapar tillsammans, visa att alla är lika välkomna oavsett vilket syfte de har för att befinna sig där. Vissa vill gå ned i vikt, andra vill träna för glädjen och en tredje för att hålla i vardagen.


Alla har vi olika mål med vår träning, olika förutsättning och låt det vara så, utan pekpinnar och sjuka ideal.