Utanför fönstret pågår maj

Utanför köksfönstret pågår maj. Ena stunden hagelskurar som mer liknar snö och i andra stunden skiner solen. Häggen har börjat slå ut och gräset börjar bli grönt under fjolårslöv. Sopbilen har åkt skytteltrafik ett tag nu för att ta upp vinterns grus. Min termometer visar modiga 4 plusgrader och jag undrar när våren och värmen kommer på riktigt. Det är maj som maj brukar vara trots att jag glömt det varje år bortsett från att det är mer snö kvar i stugan än på mycket länge. Ser uppdateringar på Instagram av bekanta som åker skidor på fjället.

Men på ett annat sätt är inte maj som det brukar vara. Tillvaron är liksom satt på paus sedan mars och jag går och väntar på något. Vad vet jag egentligen inte. Men känslan av det nästan kväver mig och jag blir så passiv och rädd för vad andra ska tycka och tänka om jag rör mig lite längre bort från lägenheten. Så rädd att jag inte åkt till till stugan sedan den sista mars. När jag tänker på det nu blir jag nästan arg på mig själv.

Men jag oroar mig mer nu. För hur sommaren ska te sig på jobbet och hur vi ska hantera en större arbetsmängd som med all säkerhet kommer framåt sensommaren och hösten i kölvattnet av pandemin. Jag känner mig stressad trots att det för tillfället är ganska lugnt i jobbet. Jag har en månad kvar av min tjänstledighet och det skapar en liten gnagande oro i magen. Jag vill inte och orkar för tillfället inte gå upp 100% igen. Och jag tänker att jag slarvade bort mina fredagar tills jag backar lite i bloggen och minnet och ser att jag fyllt dem med precis det jag ville. Det är bara tiden som gått.

Jag tror att det känslan av att inte ha full frihet som gör att jag känner mig passiv och motivationen att göra saker blir sämre. För även om jag inte reser långt bort i vanliga fall så har jag alltid valet att kunna göra det. Jag har inte varit med om stängda gränser eller restriktioner om hur långt bort jag får åka förut. Jag har haft frihet och har så även nu även om det för tillfället är under ansvar på riktigt och en aning begränsad. Jag tror också att det är oron för att bli sjuk, bli smittad och inte veta hur det tar på mig och också vetskapen att så många människor kämpar och sliter och likt mig oroar sig för hur det ska bli framöver. Det är den tiden vi lever i nu. Det handlar om att ha tålamod.

Jag har gått och fram och tillbaka i lägenheten i kväll och försökt att samla tankarna. Jag har tagit en långpromenad med en podd som fick mig att skratta. Planerat lite roliga cykelutmaningar med två cykelvänner via messenger. Jag har hittat en ny artist på Spotify tack vare en bekants uppdatering på Instagram och musiken fyller mitt vardagsrum. Jag har rensat lite i mina sociala flöden så som jag gör i bland. Hittat lite nytt som gör mig glad och som kommer att stärka mig på sikt. Och så har jag kommit fram till att det är okej att oroa mig om jag bara gör en liten stund åt gången. Ett riktigt bra tips jag fick på den handledning jag går på via jobbet.

Framförallt bestämde jag mig att åter sätta mig i förarsätet i mitt liv och min tillvaro även om den inte är sig lik just nu. Jag tänker inte låta maj bara pågå utanför fönstret. Jag tänker göra som jag gjort förut. Ta tillvara på dagarna även de som är vardagar och lite bleka. Fylla mina lediga dagar med sådant som jag tycker är roligt och ger mig energi. För jag tror på att försöka leva så vanligt som möjligt och framförallt hitta på sådant som får oss att må bra.

Och jag börjar redan i morgon och fyller helgen med lite äventyr igen. På nära håll. Men först är det lite av examen hos sjukgymnasten i morgon. Styrketest igen. Det brukar ge en boost efteråt.