Vad gör man inte för en våffla?

För någon helg sedan tog jag mig ut till Fugelsta för att möta upp min vän Sofie. Hon ville visa sina hemmaspår. Vi hade bestämt oss för att staka ett distanspass och äta våfflor vid Tjärnänge. Området mysigaste och annorlunda våffelstuga. Just den där söndagen blev ett sånt där fint skidminne jag kommer spara på länge och gärna delar med mig av här!

Från åkern ovanför Sofies hus i Fugelsta går ett skidspår som ansluter till Fursteli skidspår, som i sin tur ansluter till spåren mot Löfsåsen och Svartsjöarna. Dessutom finns några klassiska spår mot Överbyn och stjärnmyren. Spår jag fått tips om. Utbudet är med andra ord stort och skidspåren milslånga.

Den allra första biten upp till åkern kör Sofies sambo upp med skoter, riktigt ski in och out läge så att säga. Det är en hel del höjdmeter att ta innan det planar ut uppe vid Svartsjöarna. En utmaning om man stakar och det var det vi skulle göra den här söndagen.

Jag hade tagit mina pjäxöverdrag som jag fick av familjen när jag fyllde år. Jag fryser väldigt mycket om fötterna, framförallt när jag stakar. Det blir ingen större rörelse i fötterna så som när man diagonalar eller skejtar och stakar jag längre pass hinner fötterna bli riktigt kalla. Den här dagen var det kyligt i skuggan och solen värmde. En svår tid att klä sig rätt.

Vi tog oss upp mot skidspåret i skogskanten i lagom takt och vidare in i skogen. Spåret slingrade sig uppåt mellan höga snötyngda granar. Ett spår som kompisar till Sofie och Ola drar upp och underhåller. Den här dagen var det bitvis igendrivet efter nattens blåst men överraskande fint.

Efter prick 100 höjdmeter vek vi av från skidspåret in på en skoterled som enligt Sofie skulle komma ut vid Svartsjöarna. Det började bra men en relativt hård skoterled. För mig som sällan stakar skoterled utan hellre skejtar en sån var det lite annorlunda men jag fick in flytet till sist. Ungefär lagom tills vi nådde en stor åker. Skoterspåret var inte längre hårt och stavfästet obefintligt. Sofie övertygade mig (förvisso med orden det borde bli bättre längre upp) att fortsätta. Vi kämpade oss upp och åker över åkern med varierad teknik. Springa jättesnabbt och kort med skidorna, saxa i djupsnö och staka utan stavfäste. Skateskidor är inte optimalt att gå på tur med så att säga.

Men roligt hade vi och skratten ekade med vi tog oss framåt och visst, det blev bättre när vi ett mer uppkört spår. Vi fortsatte ut över Höktjärnen, den som jag brukar passera när jag kör Fugelsta långa cykelslinga och över på myren på andra sidan. Här hade skoteråkare lekt lite och det var svårt att hitta rätt spår att följa. Efter lite snurrande bland småtallar hittade Sofie så småningom rätt och vi kunde staka en lång raksträcka skoterspår bort mot skidspåret som går ut mot Svartsjöarna.

Efter många kilometer skoterspår var det skönt att äntligen få ett fast skidspår under skidorna även om det bitvis var igendrivet över sjöarna. Med lätt medvind och sol gick det lätt sista biten till Tjärnänge Våffelstuga.

Stugan som ägs och drivs av energiknippet Linus Hougland. Här är det självservering av både våffla och dryck. Du får ett bort och tillhörande våffeljärn, sylt och grädde. En våffla kostar 60kr, två för 120 och då ingår ingen dryck. För 140 kronor får du äta hur många våfflor du vill och får både påtår och tretår på kaffet. En rätt bra deal för hungriga skidåkare som mig och Sofie. Vi lyckades göra plats för fem våfflor. Ganska stabil insats.

När vi var mätta, belåtna och lite för frusna bröt vi upp och bestämde oss för att åka mot Löfsåsen, vända på lagom avstånd och sedan ta furstelispåren hem till Sofie igen. Med vad som kändes som tyngden av ett våffeljärn i magen stakade jag i gång kroppen igen. Vid vindskyddet Mjölktanden nån kilometer från Tjärnänge skakade Sofie upp värme i sina händer innan vi tog oss an sjöarna igen.

Vi vände 2.5 km för Löfsåsen och tog det smala fina klassiska spåret mot Överbyn. En typ av sånt där fint spår som jag tycker så mycket om men inte åker så mycket längre när jag inte kör klassiskt med fäste. Efter någon kilometer delade sig spåret, rakt fram mot Överbyn och till vänster mot Fursteli skidspår igen. Vi tog vänster och fick riktigt fin åkning över en större myr innan vi anslöt till Fursteli igen och kunde staka oss vidare ned mot Sofie.

Vi sa båda när klockan närmade sig tre timmar att vi lätt kunde ha kört lika länge till. Tempot hade varit så lugnt och fint det ska vara på ett distanspass och alla våfflor hade börjat göra nytta. Däremot var mina fötter och knän trötta efter lång tids stakning i skoterspår. Det kräver lite mer balans och styrka för att få skidorna att gå rakt jämfört med ett skidspår där skidorna går av sig själva.

Efter 3.5 timme var vi åter nere hos Sofie. Lagom trötta och jag med en sån där skön brännande känsla i ansiktet efter många timmar i vårsolen. Med en nöjd känsla i kroppen åkte jag hem, ringde Hasse och bad han sätta på en stor kanna kaffe. Middag var jag inte så sugen på just då på grund av alla våfflor!