Vålådalspremiär i går!

Vålådalen är synonymt med längdskidor vintertid. Det är en anrik plats där landslagsåkare från många länder tränar och skidsäsongen drar i gång i mitten av oktober. Vålådalen är också en mycket vacker plats med fjäll i alla riktningar. Här har vi varit många många gånger men bara sommartid. Här har vi startat fjällvandringar och cykelturer men aldrig åkt skidor.

Vi har varit till andra platser i Åreområdet och liksom glömt bort Vålådalen. I fjol var vi på väg när vintern dröjde och skidsuget var högt. Men vi blev lite snåla när spårkortet var dyrare på försäsong än när hela systemet av längdspår skulle vara öppet. Vi sa att vi skulle åka lite senare på säsongen men det blev ingen tur till Vålådalen.

Precis som i fjol dröjer vintern lite och både jag och Hasse har längtat skidor. Jag visserligen gjort premiär hemmavid men det var en timme i tävlingsspåren som nästan bara går upp och ned. Lite tufft när kroppen inte riktigt är van. Hasse har inte hunnit dit. Så nu när både skidsug och utflyktssuget blev stort struntade vi det lite dyra spårkortet och åkte västerut i går.

Vi packade med oss fika och siktade att snurra så många varv som vi skulle orka. Ju närmare Vålådalen vi kom desto vitare blev landskapet och ju fler blev minusgraderna. Det bådade gott för fin skidåkning.

Jag trodde det skulle bli trängsel i spåret men det var inte så många bilar på parkeringarna som jag hade föreställt mig. Sista söndagen i november kanske inte är den helg som man åker till fjälls för skidåkning om man inte bor i närheten.

Det var alldeles lagom mycket folk och ingen trängsel. Vi gled i väg i lätt medlut och jag var förväntansfull. Hade ingen aning om hur spåret var, om det fanns många backar eller om det skulle vara flackt. Runt 3.5-4 km spår hade de kört upp och som var i prima skick. Hård men greppig skatebädd och fina klassiska spår. Vi fick fina utförslöpor, lagom branta backar, en och annan knäppa som sög i benen och några sköna platta partier. Ett alldeles perfekt spår att åka i distansfart utan att bli för trött av kuperingen.

Vi stannade för fotostopp, för att pusta lite här och där och bara för att ta in de fina vyerna trots gråvädret. Det är alltid något speciellt att få åka skidor i fjällmiljö och saknaden efter alla helgerna vi förr tillbringade i stugan vintertid kom över mig. Jag behöver det här för välbefinnandet helt enkel och mer av det i vinter.

Hasse gjorde en fin premiär, det såg ut som han knappt hade haft något uppehåll under vintern. Han fick ta tempot vilket passade mig bra som hade trötta ben efter lite för många zwiftrace. Vi hade siktat på två timmar men insåg att det var att ta i. Vi reducerade ned målet till två mil vilket kändes lite mer nåbart. När vi åkt 16 km klev Hasse av. Han kände att det räckte. Medan han hämtade varma kläder och skulle vänta inne på fjällstationen fortsatte jag en bit till.

Efter 23 km fick det var nog. Jag kunde ha fortsatt några varv till men tänkte vara lite klok och inte köra slut på mig helt. Det är lätt hänt att jag åker lite för långt och länge bara för att jag hittar flow och tycker att det är så otroligt roligt. Att få använda hela kroppen, sträcka ut i treans växel, jobba i tvåans växel uppför och gå ned i fartställning utför. Göra om det kilometer efter kilometer. Lätt hänt att tiden bara rinner i väg och energin plötsligt tar slut lite för långt bort där jag klev på.

Frusna och hungriga tog vi en bilfika medan diselvärmaren gjorde sitt för att göra kupén varm. Vi bestämde att vid nästa besök får det bli fjällstationens våffelbuffé efteråt. För hit ska jag igen. När fjällspåren är dragna för jag fick mersmak och vill gärna staka här. Spårsystemet är stort och jag tänker att en förmiddag i Vålådalen och en eftermiddag i Trillevallen eller Edsåsdalen kan vara en fin kombo.

Vi pratade i bilen hem om vad vi skulel välka om vi bara fick hålla på med en sport. Det är svårt sa Hasse men han håller skidorna lite högre. Jag kan inte välja, men skulle inte klara en vinter utan skidor. Det är utan tvekan det jag väljer vintertid.

Det fina är väl ändå att vi faktiskt inte behöver välja. Vi har det bra på det sättet!